Om att ta lärdom av sina egna misstag


Är jag inte sen att erkänna om jag har gjort fel. Men visst händer att man gör sina tabbar och gör sina misstag. Ingen är felfri, allra minst jag.

Kvällen som var igår blev inte riktigt som jag hade tänkt mig att den skulle bli. I stället för att som det brukar vara och se ut en fredagskväll där vi tar det lugnt, kanske äter nått gott, och tittar på Tv tillsammans till något bra och underhållande Tv-program, så blev det något helt annat som jag till större delen av kvällen ägnade mig åt, nämligen åt en diskussion med utgångspunkt som handlade om President Trumps uttalande och erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, vilket har fått bl.a Sveriges utrikesminister, Margot Wallström att gå i taket, liksom flera andra som inte går att räkna till att vara den Israeliska statens vänner.

Dessvärre hände det som allt som ofta sker när man ger sig in i en diskussion på nätet att det bara efter en kort stund spårade ur och blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Till viss del får jag ta på mig skulden att det rann iväg som det gjorde igår och att diskussionen som egentligen borde ha haft rätt fokus med inriktning om vad det var det faktiskt handlade om, förflyttade sig för en stund till ett sidospår, där det om det hade velat sig riktigt illa fullständigt havererat, men jag tror ändå det hela redde bra upp sig till slut. Jag hoppas det.

Men visst är det märkligt ändå, att när det kommer  till en diskussion, oavsett vad det än må handla om, så förr eller senare spårar det av nån anledning ut och tar sig gärna uttryck genom alla tänkbara och de mest otänkbara medel man kan komma på för att kasta skit på varann där de mest grövsta invektiv avlöser varann, i något som kan liknas vid en tävling som går ut på vem som kan spotta längst, eller vem som är störst och bäst på att fälla de mest dräpande replikerna.

Men ska det då behöva vara så här? Och om, varför i så fall?

 

Annonser

Och så lite om sociala medier


Man brukar säga om det är ett visst Tv-program som stör en och som man sitter och retar sig på, att i stället för att gnälla och bli på sämre humör än  vad man redan är, så kan man, antingen byta över till någon annan kanal, eller så stänger man helt sonika av dumburken.

Men med sociala medier förhåller det sig på lita annat sätt har jag märkt. Vi kan ta Facebook, som ett sådant exempel, för trots att jag kan känna mig både äcklad och irriterad över vad som allt som ofta där finns till buds, så likväl gör jag inget konkret åt det. Fråga mig inte varför.