Är det fel att tala om Gud i en postmodernistik tidsålder?


I sin bok: Guds återkomst: En studie av gudsbegreppet inom postmoderna filosofi, skiver Jayne Svenungsson.

 Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt ?Gud är död!? formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud – genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion ? återvänt till filosofin.

Själv ägnar jag inte så mycket min tid åt kring några slags andliga övningar, eller vad man nu ska kalla det för, till att filosofera och ha en massa funderande tankar och grubblerier kring huruvida Gud finns till om huruvida han existerar eller ej.

Redan som när jag var ett litet barn, detta utan att det fanns några som helst kristna influenser eller annat inflyande och påverkan från de som sa sig vara kristna eller nån som sa att man trodde på Gud. För varken nån av mina föräldrar, eller ens någon i min släkt fanns det någon som jag kan dra mig till minnes sällan nämnde i konkreta ordalag de var troende och bekännande kristna.

Men trots det faktum att det förhöll sig på så vis var jag inte gammal, för mig jag var i åldern 5-6 år nånting när en gudsmedvetenhet började växa fram inombords där jag blev övertygad om att det finns en Gud, vilket hörde samman med att även och fast jag inte växte upp i ett kristet hem så kunde det ibland hända att mamma sjöng på någon gammal sång ur psalmboken för oss, hon trodde trots allt på Gud, men längre än så sträckte sig inte hennes tro. Och det var särskilt två psalmer som tidigt etsade sig fast i mitt minne. Den ena heter: Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod… Och så var det: Jag lyfter ögat upp mot himmelen. Hände ofta jag gick och nynnade på de så vackra psalmerna.

En annan händelse var i samband med när jag en dag var ute och lekte med mina kompisar, när plötsligt en man, visade sig han var präst, stannade till hos oss en stund, varpå han började sjunga: Jesus älskar alla barnen, för oss där vi stod och tittade på och lyssnade. Och kanske var det då och just vid den specilla tidpunkten som de värderingar  grundlades inombords om alltings lika värde oss människor emellan utan någons särställning i fråga om status och varifrån man en gång kom.

Ytterligare en annan händelse som fick sin betydelse och som kom att befästa trons roll och innehåll i mitt liv var när jag under en av mina vistelser på ett av dom barnhem jag växte upp i, så fanns det äldre kvinna som var djupt troende och som alltid brukade be bönen. Gud som haver med oss, när det var dags att lägga sig till natten.

Så sammantaget fanns det en rad händelser och som tillsammans var och en från sitt håll hade det gemensamt med en sak. Visa och peka på att det finns en Gud.

 

Annonser

Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

Varför ska jag tro på Gud?


En bland de övriga böckerna som står i vår bokhylla heter: Varför ska jag tro på Gud? Av, Timothy Keller.

Och även fast det handlar om något som inte syns är alltför ett kärt samtalsämne i vår tid och som det inte ens alltid är lika självklart att samtala om i kristna kretsar, så tror jag ändå att vi lite mans ibland behöver stanna upp en stund och fråga oss. Varför och vad är det som gör att just jag tror på Gud.

För, och det har jag lagt märke till mer än en gång när jag kommit i samspråk med andra kristna, att det är en sak att man säger sig vara en troende, men det är en helt annan sak när det kommer att handla om varför och vad det är som motiverar en till att tro.

Och det är inte alltid så självklart i Kyrkan som man skulle kunna tro det är.

Vart går vägen för Svenska Kyrkan?


Om det är så att kristendomens största fiende finns inom de egna leden, vilket av allt att döma gäller Svenska kyrkan och den teologi som där frodas idag, vad är då syftet med att man finns till som kyrka?

I en debattartikel skriven av Maria Schottenuis i Dagens Nyheter, ställer hon den fråga till Svenska Kyrkan som jag är säker att vi är många som idag vill ha ett öppet, ärligt och rakt svar på, besparade från svepande och flummiga förklaringar .

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar­ i många nutida ­prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Har vi fått en etisk lära i stället för en religion?

För den som följt med i alla turer fram och tillbaka gällande den ny-teologi som alltmer har satt  färg och prägel på vad som numera förkunnas i kyrkor runt om i vårt land, så har det på senare skett en dramatisk kursändring inom Svenska kyrkan där man steg för steg har glidit bort och distanserat sig bort  från det centrala budskapet i och vad som i nämnvärd betydelse kallas för klassisk kristen tro i biblisk lära och undervisning. Detta sett utifrån ljuset av Bibelns definition av vad som menas och avses med det.

Schottenius skriver vidare.

Vad gör Svenska kyrkan med ­miraklerna? Är det tid att om­definiera dem? Ta bort det bokstavliga? Utveckla tanken på att vända dem till symbolik? Till metaforer? Och blir det i så fall kvar en religion­, eller har vi fått en etisk lära?

Det räcker inte att glida undan. Jag tror att kyrkan måste tala klart om mirakler.

Och Markus Birro, skräder inte heller han orden, när han ställer den retoriska frågan. Är Svenska Kyrkan inte kristen längre?

Den kristna tron bygger, äger sitt existensberättigande, på vittnesmål, på historiska dokument.

Om Svenska kyrkan anser att allt detta är saker man kan tolka som metaforer och bilder frikopplade från en tidigare faktisk verklighet, då är, åtminstone enligt Paulus, Svenska kyrkan, inte en kristen kyrka längre.

Är det ingen som upplever det som tämligen alarmerande?

Marcus Birro,författare

https://www.dn.se/arkiv/kultur/maria-schottenius-kyrkan-borde-tala-om-for-oss-om-den-inte-langre-tror-pa-mirakler/

http://www.dagen.se/debatt/marcus-birro-ar-svenska-kyrkan-inte-kristen-langre-1.1121182

 

Hur mår familjen?


När man har sorg, räknas det då som en familjeangelägenhet och som ingen annan som så att säga inte tillhör den inre kretsen behöver bry sig om att ta nån hänsyn till eller bry sig om?

Och visst kan man tycka det är en privat angelägenhet när som det händer att en nära anhörig går bort och lämnar oss övriga kvar i sorg och förtvivlan. Men om det nu är så, var någonstans kommer då den kristna familjen in i bilden och det ansvar som följer därpå att man är varandras trossyskon till att finnas till hands, och som det står att läsa i Bibeln i Galaterbrevet 6:2 Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.

För de allra flesta av oss människor händer det nån gång under vår livs vandring att någonting går sönder i våra liv, vilket kan bero på många olika saker, allt från när en nära anhörig dör, nån går genom en svår skilsmässa, och som kan vara nog svårt och problematiskt att ta sig i genom fram till den punkt till där man känner sig så hel på insidan igen och det är dags att gå vidare mot nya mål i livet när man känner att man klarar av det i egen kraft.

Därför behöver man ibland någon man kan luta sig på och som håller upp en när man är svag och själv känner att man inte klarar av det.

I  radioprogrammet: Människor och tro, och som sändes igår, ställde man den episka frågan om tro och sorg.

I veckans Människor och tro ställer vi frågan: vad gör sorgen med tron och vad gör tron med sorgen? Hur förändras vi som människor och kan sorgen till slut bli en gåva som ger livet mening?

Sveket mot de förföljda kristna


Lars Adaktusson, har skrivit och kastat ljus över det faktum det är så få som bryr sig om världens idag mest utsatta och förföljda grupp av människor. Han skriver.

Förföljelsen av världens kristna värre än någon gång tidigare. Ändå dånande tystnad från medier och ledande politiker. Vilket svek detta är, vilken skam att inte bry sig

Nu är det inte första gången det händer att man läser nån slår larm om det här, förhoppningsvis är det inte heller sista gången det här uppmärksammas i social media. Men trots det faktum att det då och då händer att det här har lyfts fram i offentlighetens ljus, där bland annat journalisten på Dagens Nyheter, Erik Helmerson, tagit upp och därmed försökt sätta uppmärksamhet på det, så bara efter ett litet tag är det som det faller in i glömskans djupa hav igen, utan att nån tar någon som helst notis om det.

Peter Paulsson, skriver i senaste numret av Open Doors, om en man som är från Nigeria och som besökte Sverige för ett tag sen, och som hade sagt  följande ord.

Vi behöver era förböner, för vi förföljs för vår tro. Men du ska också veta att vi ber för er, eftersom ni förförs från er tro.