Den som skriker högst får inte alltid sista ordet.

Dag Sandahl, är en man som inte skräder orden, vilket jag för övrigt tycker han gör och behärskar på ett sätt som faktiskt ofta tilltalar mig på positivt sätt.  Mest känd  och omtalad för sina åsikter och som långt från alltid har legat i samklang med kyrkans teologi, som för övrigt svajar betänkligt emellan åt, är hans väldokumenterade motstånd mot kvinnliga präster , som säkert inte har gått någonn förbi som är intresserade av den här typen spörsmål som rör kyrkans verksamhet, lära och teologi.

Men när man läser vad han skriver, som till exempel på sin blogg ( se länken i min länklista) och rätt tar till sig vad det är han menar och vill få fram, så är det inte konstigt om han skaffar sig fienden, inte bara inom den Svenska kyrkan, utan även inom frikyrkliga kretsar och sammanhang.

Jag har själv personlig erfarenhet av vad det vill säga,  vilka följder och konsekvenser det gärna för med sig när man inte alltid stryker med och mjäkar med medhårs och har en annan uppfattning än den som är gängse rådande i en del sammanhang. Det kan kosta på om jag säger så..

Idag har Dag skrivit ett nytt inlägg på sin blogg, med rubriken: Bibelsyn och cykelbruk.  Vad nu de har gemensamt kan man undra, därför är det bra om man läser på, innan man har fastnat i förutfattade meningar ock kört fast i det diket.

Här ett citat från det inlägget.

Ska jag dock föredra att tänka att pingstvänner av deras tidning att döma är oredliga i affärer? De säger ett och detta de säger betyder alls inget. Om en vecka är temat de kristnas enhet. Vill vi hålla ihop med oredliga pingstvänner, som importerat kraftlös liberal teologi till sin opinionsredaktion och därmed kan luras friskt?

 

http://bloggardag.blogspot.se/2018/01/bibelsyn-och-cykelbruk.html

När det gäller just det specifika ämnet teologi så är det inget som man inom pingströrelsen har satt i främsta sätet inom förkunnelsen och som man högt har prioriterat på de bibelskolor som finns och som har funnits runt om i landet och vad som där har lärts ut. Det är först nu på senare år som det har fått en mer framträdande plats inom förkunnelse och vad som sedermera lärs ut på de teologiska utbildningarna mot vad som tidigare har gällt inom Pingst.

Sen efter det att man slog samman Pingts teologiska akademiska utbildning. ALT, med Örebros teologiska högskola, ÖTH.  har förfjupningen i ämnet teologi fått än mer markerad och tydlig plats i undervisningen.

Men ändå verkar det som att ju mer lärda de är som sen kommer ut som dagens pastor och predikanter, desto mer uddlös och kraftlös är och blir förkunnelsen.

Annonser

Var finns kraften inom kristen förkunnelse?

Igår lyssnade jag till en av de få predikanter inom svensk kristenhet som är värt namnet, och som fortfarande finns kvar i det här landet. Hans namn är, Per-Arne Imsen.

En bit in i sin predikan kommer hann fram till huvudkärnan i sitt budskap: Krisen inom svensk kristenhet. Här lite fragment ut den predikan.

  • Aldrig förr har har vi har så välutbildade predikanter i våra kyrkor och samfund.
  • Aldrig har vi har haft så fina och så vackra kyrkor som nu.
  • Aldrig förr har staten varit lika frikostiga med att ge bidrag till våra kristna sammanhang.

Per-Arne, avrundar det hela med orden och frågeställningen: Men var finns kraften?

Ja, det är sant det finns många som har talets gåva till att hålla långa och utdragna predikningar och som är något av mästare inom retorikens område. Men åter igen: Var finns kraften?

Jag har själv fått tillfälle att lyssna till välutbildade teologer som gärna har haft både långa, men ack så trista predikningar/föreläsningar från texter som är hämtade från Bibeln. Men, i stället för att utveckla och göra sitt budskap till att få det begripligt och väl värt i alla stycken att ta till sig, så har man lyckats med att få det som kunde och som borde stå som ett begripligt budskap till att förvandlas bli icke fattningsbart och sålunda, fullständigt meningslöst till att bära med sig vidare som ett gott andligt kosttillskott genom vidare färder genom livet.

För det man har lyssnat till, säger under en timmes tid, men som man snabbt har glömt av, vad har man för slags nytta av det?

Vad som är så frapperande när det gäller just det här är, vilket jag aldrig har lyckats få ihop, är att ju mer utbildade och skolade de är som idag ska föra ut det kristna budskapet, desto mer invecklat i alla möjliga och omöjliga termer har det allt som ofta visat sig till att bli att göra budskapet greppbart och förståeligt. Hur är det möjligt?

Den 27 september, skrev Stefan Swärd ett inlägg på sin blogg och som har väckt en del uppmärksamhet hos och bland en del kristna.  Vad händer vid teologiska högskolan? Här ett kort citat.

Vad händer vid Teologiska högskolan i Stockholm, som bär arvet vidare efter de båda väckelserörelserna, Missionsförbundets och baptismens gamla predikantskolor?

http://www.stefansward.se/2017/09/27/vad-hander-vid-teologiska-hogskolan/

Om du är intresserad över vad som händer, och vart kristenheten är på väg, så, läs Swärds inlägg