Om att ta lärdom av sina egna misstag


Är jag inte sen att erkänna om jag har gjort fel. Men visst händer att man gör sina tabbar och gör sina misstag. Ingen är felfri, allra minst jag.

Kvällen som var igår blev inte riktigt som jag hade tänkt mig att den skulle bli. I stället för att som det brukar vara och se ut en fredagskväll där vi tar det lugnt, kanske äter nått gott, och tittar på Tv tillsammans till något bra och underhållande Tv-program, så blev det något helt annat som jag till större delen av kvällen ägnade mig åt, nämligen åt en diskussion med utgångspunkt som handlade om President Trumps uttalande och erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, vilket har fått bl.a Sveriges utrikesminister, Margot Wallström att gå i taket, liksom flera andra som inte går att räkna till att vara den Israeliska statens vänner.

Dessvärre hände det som allt som ofta sker när man ger sig in i en diskussion på nätet att det bara efter en kort stund spårade ur och blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Till viss del får jag ta på mig skulden att det rann iväg som det gjorde igår och att diskussionen som egentligen borde ha haft rätt fokus med inriktning om vad det var det faktiskt handlade om, förflyttade sig för en stund till ett sidospår, där det om det hade velat sig riktigt illa fullständigt havererat, men jag tror ändå det hela redde bra upp sig till slut. Jag hoppas det.

Men visst är det märkligt ändå, att när det kommer  till en diskussion, oavsett vad det än må handla om, så förr eller senare spårar det av nån anledning ut och tar sig gärna uttryck genom alla tänkbara och de mest otänkbara medel man kan komma på för att kasta skit på varann där de mest grövsta invektiv avlöser varann, i något som kan liknas vid en tävling som går ut på vem som kan spotta längst, eller vem som är störst och bäst på att fälla de mest dräpande replikerna.

Men ska det då behöva vara så här? Och om, varför i så fall?

 

Annonser

En helg i Stockholmsnatten


När jag läste den här artikeln, här

http://www.blaljus.nu/nyhetsartikel/polis-en-helg-i-stockholmsnatten

och som bygger på en polismans intryck och upplevelser en helt vanlig helg i Stockholm City, så drog jag mig till minnes en artikel som jag läste för några år sen och som handlade om att det i Holland, för mig det var i Amsterdam, fanns kvarter där som till den grad var så förstörda av kriminalitet, prostutition, droger, etc, att inte ens kristna vågade att bege sig dit av ren förskräckelse. Mörkrets makter hade onekligen tagit över där, precis som den är på god väg att göra här, för vad skulle kunna ligga i hinder att så sker?

Men nu handlar det inte om någar skumma kvarter i ett främmande land utan vad som händer och utspelar sig här, här i Sverige.

Här ett litet axplock.

* Fullt slagsmål på hamburgerrestaurang 10-12 personer slåss, sparkar och spottar på varandra. Flydde när polis kommer till platsen.

 

* Två män stod och rullade cannabisjoint helt öppet. ”Jaga tyngre droger” sade en av dem. Vid kontroll hade han kokain i fickan.

Avrundar det här inlägget med ytterliggare ett citat. Den här gången från polisman Lennart Karlsson.

2018 är det valår. Frågan om ordning, säkerhet och trygghet kommer att landa högt upp på agendan. Politikerna har redan börjat övertrumfa varandra med löften. Men min känsla är att det finns en grundläggande oförståelse för hur mycket som kommer att krävas.

Man behöver inte va politiker för att ha förståelse för och varför att han känner sig så uppgiven som han gör, liksom säkert flertal av hans kollegor kan vi anta.

 

 

 

 

 

 

 

Om vi är på väg mot ett nytt folkmord…


Har kampen då varit förgäves mot att försökt att kämpa emot?

Judar hotas i dag av nazister, vänsterextremister och islamister. Kampen mot antisemitismen måste ske på många fronter.

Hotbilden mot svenska judar är så allvarlig att aktiviteter måste ställas in för att säkerheten inte kan garanteras.

Läs den meningen en gång till. Det är Sverige, året är 2017, och judiska aktiviteter blir inte av eftersom judarna hotas och hatas och samhället inte kan garantera deras säkerhet.

De inledande citaten är hämtade från Erik Helmersons inlägg i Dagens Nyheter från igår. Här fortsättningen.

https://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-judarna-har-fiender-i-alla-lager/

Det händer inte så ofta när jag läser en bok att jag blir så fängslad av innehållet att jag inte kan lägga den ifrån mig förrän jag har läst ut den. Det är alltså mer undantag än regel att så sker. Men efter det att ha läst de första sidorna i, Hédi Frieds bok: Frågor jag fick om förintelsen, så var det just för det så fängslande och så starka  innehållet i boken och som bygger på Frieds egna och så fasansfulla upplevelser i Auschwitz,som gjorde det omöjligt att lägga ifrån sig boken efter en liten stund.

I förordet skriver hon. Det som har hänt en gång kan dessvärre hända fler gånger, om än inte på samma sätt. För att förhindra en upprepning är det viktigt att komma ihåg; det förgångna sätter prägel på nuet och kastar sin skugga över framtiden.

Så till den adekvat frågeställningen hur vi som anser oss tillhöra den civiliserade delen av mänskligheten bemöter vi och bekämpar vår tids antisemitism som inte är att betrakta som något annat än en ful och mörk cancersvulst i vårt samhälle idag?

Nån har sagt. Vår tid är som en dödsdans, och det är få som förstår dess märkliga rytm.

Avrundar det här inlägget med ytterligare några ord från Hédi Fried bok.

Orden gäller idag, hösten 2016, ännu mer än någonsin, men vi får aldrig acceptera det, slå oss till ro med det. Vi får inte ge upp kampen, vi måste fortsätta sprida kunskaperna, hjälpa nya generationer fatta rytmen, och på så sätt undvika äldre generationers misstag.

 

 

De största förlorarna


Om det för dagens största samtalsämne handlar om det Tv-program som i går kväll sändes på Tv 4: Kalla Fakta, så hoppas jag att de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna nu tänker till en gång extra och kommer till besinning. I annat fall är dessa personer att betrakta som omöjliga att ta det minsta på allvar.

Själv har jag förundrats över hur det är möjligt att man utifrån en kristen livssyn kan ge sitt oreserverade stöd till ett sådant parti, hur är det möjligt? Har man helt tappat fattningsförmågan, eller vad är det frågan om egentligen?  Hur som helst har jag väldigt svårt att hysa någon som helst förståelse för de som anser att Jimmie Åkesson & co, är Sveriges räddning och som kan få vårt land på rätt köl igen genom sin politik. Skillnaden mellan ett parti och som håller till i ytterkanten, till att man vuxit till en nivå där man har och utgör ett direkt avgörande inflytande på  svensk politik och vårt samhälle är att om så skulle ske, då lär det gå betydligt fortare ut för brantens stup än vad som  redan är och som pågår.

Risken att SD skulle växa så i popularitet att de vid nästa års val skulle hamna i en position där de får egen majoritet och således får bilda en ny regering, det kommer naturligtvis aldrig att hända. Men det faktum att de redan finns och har sina representanter inom svensk riksdag är illa nog för vårt land, vilket är rent beklämmande.

Dessvärre har det begått en rad fatala misslyckande, både från media, men även från politiskt håll hur man på ett adekvat sätt borde ha förhållit sig till dessa pajasar. Taktiken att frysa ut dom har visat sig fått direkt motsats verkan, vilket deras opinionssiffror vittnar om om inte annat, och det tror jag att man är väl medveten om på sina håll, men jag är rädd det är för sent.

Det var en för övrigt mycket blek Richard Jomshof, som  i gårdagens program skulle söka ge sig på att förklara vad det var han egentligen menade med när han sen tidigare hade läxat upp Hanna Wigh, undrar om han inte var nära till tårar grabben? Men det spelar ingen roll, och även om inte Hanna Wigh,  alltid har gjort och sköt saker och ting på rätt sätt, sett till hennes politiska karriär, så måste man beundra och ge henne ros för att hon nu har trätt fram på det sätt som hon nu har gjort.

Och detta att Jimmie Åkesson uttalat sig om att Kalla fakta ägnat sig åt journalistiskt haveri är frågan om det ens är värt att ta notis om.