Vad är svensk kultur? – Helt apropå om det som nu har skett i Danmark


Sen efter det att jag ställde följande fråga på Twitter.

Bör Sverige följa efter i Danmark fotspår och förbjuda burka och niqab på offentlig plats?

Så har det blivit några rektioner på det, vilket måhända inte var helt oväntat. Det som ligger till bakgrund till min fråga är det beslut där man i Danmark har fattat ett enhäligt beslut mot att förbjuda burka och niqab på offentliga platser. Och som det säkert kommer att skrivas om spaltkilometer på sociala media ett tag framöver, nåt annat än det är inte att förvänta.

Men att ett liknande beslut skulle tas från svensk riksdag är inte att betrakta som något annat än utopi och som därför aldrig kommer att hända här, åtminstone inte över överskådlig framtid.

Och med tanke på den enfald som stundtals är minst sagt häpnadsväckande och även gällande den förvirrande diskussion vår samtid framför där man gör allt och lite för att splittra och slå sönder allt det som vi identifierar oss med att kalla svensk kultur och dess yttringar och på fullt allvar påstår att ramadan är en svensk tradition och som därför enligt konstens alla regler ska innefattas och accepteras som vore det svensk kultur av oss. Då kan man till att börja med ställa oss följande frågeställning.

Sedan när blev och bestämdes det att ramadan är en svensk tradition?

 

Annonser

Vi lever i sanning i postmodernismens tid och högvarv.


När vi var unga, vi som växte upp på 60/70-talet, ibland fantiserade och försökte föreställa oss om hur den verklighet som idag gestaltar sig och på mångahanda sätt tar sig uttryck och visar upp sig, så var det ingen av oss som rimligtvis kunde föreställa sig hur om vad som komma skulle och vad som händer i vår tid, där all form av abstrakt tänkande förvandlats till att det skall uppfattas och omfamnas som vore det fullt   normalt och som vi måste anpassa oss efter till att bli samhällsdugliga medmorgare, formade av ideal som inte finns och som enbart är uppbyggda på halm och strå.

Vi lever i sanning i postmodernismens tid och högvarv.

Och hade någon mot all förmodan för sin inre syn försökt ge en bild  som vore den målad av Picasso, fullstädig omöjlig till att förstå sig på, så hade man avfärdat en sådan person som den kom från yttre rymden, i en helt främmade galax som ingen hade hört talas om.

Och det som man allt som ofta får skrivet på näsan befinner sig idag på nivåer av, jag vet ärligt talat inte vad ska man kalla det för något och som ger någorlunda rättvisa åt de galenskaper som tycks bli allt värre och som avlöser varann  med jämna mellanrum. Och när gränserna allt mer suddas ut och där sunt bondförnuft raderas ut och i stället ersätts  av  tankeströmningar, som om någon hade framfört tankar och de idéer för inte så långt tillbaks i tiden utan att ha blivit betraktad som första klassens idiot, så hade man sett sig nödgad till att ringa efter  ambulans och med vidare transport föra vederbörande förd i tvångströja till närmaste mental klinik.

Men numera är det helt andra riktlinjer som gäller för vår tid och som man säger sig gå i toleransen och medmänsklighetens tecken.

När som Yttre Befäl på Södermalm på Twitter den 23:e maj skrev följande.

Kvinnlig kollega som jobbar på Plattan berättar att några av SL:s Tryggetsvärdar som polisen samarbetar med vägrar ta henne i hand, men hänvisning till religon och att hon är kvinna. Samarbete förbättras ju inte av särbehandling för att någon är kvinna. Kommer tas upp med SL.

Då trodde åtminstone jag, inledningsvis att den som skrev det inlägget skulle få folk med sig och tycka nånting i stil med, nu får de väl ändå skärpa till sig?

Men icke då!

Vad som i stället händer är att det inte bara ifrågasätts av några personer som inte förstår nyttan och meningen med varför den här polismannen skrev som han gjorde, uitan i stället blir han bemött av total 0 insikt och förståelse till det. Lägg därtill en hel mängd av åsikter där man undrar, vad i hela världen är de egentligen de är ute efter?

Kaos kanske ? Tja, och varför inte? Och kan det bli mer kaotiskt än vad det redan är?

Läsa hela tråden här. Blir så förbannad bara jag tänker på hur det är möjligt för den här typen av individer att fritt få vistas ute i vårt samhälle med överhängande stor risk att de gör någonting som  nån annan får ångra i slutändan, beroende på vad det är som sägs eller på andra faktorer som spelar in, så spelar det egentligen någon roll vad som händer?

Fyller på med lite extra material här.

  Retweetade

Du vet att du är i Sverige när feministiska vänsterkvinnor som vanligtvis vill krossa patriarkatet går till försvar för muslimska fundamentalisters rätt att vägra ta kvinnor i hand.

Så fungerar Twitter och övrig social media


Under fliken: Följ mig på Twitter, kan den som är intresserad  av att läsa det inlägg som Johan Landström igår skrev om på Twitter, där han förundrar sig över att när man försöker sig på att vara seriös, kanske är det nån som på nåt vis reagerar? Men nej då, det är inte där vi befinner oss idag, för de flesta gånger man anstränger sig det minsta till att se till och vaka över att man  själv inte sköljs med i hela den ström av det som mest tycks intressera människor idag, så är det  i det närmaste dömt att  misslyckas att hålla sig till en anständig nivå av det konstruktiva samtalet.

För inte allt för så länge sen var det åter dags för en sverigedemokrat att tala först och tänka sen. Eller var det tvärtom? Martin Strid, och som stod bakom uttalandet att muslimer är inga riktiga människor. Han  har senare ursäktat sig med att han där och då fick ett hjärnsläpp, och ska då stå som en slags ursäkt för att han egentligen inte menade vad han sa, eller?

Men trots det fanns både tid och rum och möjlighet till de övriga SD-delagater som fanns på plats, det vill säga gräddan av den absoluta toppen inom det partiet, så var det ingen som reagerade. Det var kollektiv fågelholk den dan kan man säga, utan att överdriva. Det fanns ingen som när detta hände gjorde tillstymmelse till att ens ge en replik på vad han hade sagt. Man valde i stället att tiga.

Men det jag framförallt så stakt reagerar mot är den så pinsamma tystnad som så gärna infinner hos de goda människorna när det på allvar hettar till.

När det gäller Facebook, kan jag inte längre ge nån bra och duglig förklaring på varför jag fortfarande har kvar det kontot.

Om allt det som aldrig borde ha sagts


Det verkar som att i vår tid det är modernt att använda sig av ett språk, en vokabulär som är så grov som möjligt, precis som det vore nån slags tävling över vem som kan spy och vräka ur sig de mest fantasilösa och groteska invektiv, vilket är ett återkommande koncept på sociala medier idag.

Uppenbarligen finns det ingen bortre gräns över hur långt det här sträcker sig. Å andra sidan finns det heller inte som det tycks nån inre gräns över vad man själv anser sig få tycka och tänka och som man i sin tur sätter ord på, utan att man ens reflekterar över om det var dumt som man hade sagt, tuta och kör bara är devisen. Och de inre spärrarna som säger till oss när nåt är fel och som finns till av den enkla anledningen skull att vi inte ska passera ett visst område inom oss själva och ge uttryck för, innan det är för sent och skadan är ett faktum, det har man för länge sen passerat.

Döda den negern! Skjut det aset i ansiktet! Är bara ett litet axplock som jag här gav exempel på hur det kan yttra sig, t.ex som på Twitter, detta utan att nån reagerar och tycker det var nåt konstigt med det. Varför bry sig liksom?Här bara måste vi bemöda oss med att våga ställa den kritiska  frågan, inte minst till de som står bakom Twitter. Hur i all världen är det över huvud taget möjligt att den här typen av kvalificerat skitsnack och tomt prat släpps i genom, utan någon som helst reaktion från de ansvariga? Men tydligen är det som så att det är internets lagar som gäller för det skrivna ordet på Twitter. No censur!

Men frågan är vad det gör med oss själva, och vad är det som har gjort när man störtdyker rakt ner i avgrundens djup och därifrån hämtar inspiration från det allra mörkaste av sitt inre jag till att formulera på det sätt man gör, och som allt för ofta är ett återkommande tema.

Tror vi behöver få till en diskussion om det här.