Så fungerar Twitter och övrig social media

Under fliken: Följ mig på Twitter, kan den som är intresserad  av att läsa det inlägg som Johan Landström igår skrev om på Twitter, där han förundrar sig över att när man försöker sig på att vara seriös, kanske är det nån som på nåt vis reagerar? Men nej då, det är inte där vi befinner oss idag, för de flesta gånger man anstränger sig det minsta till att se till och vaka över att man  själv inte sköljs med i hela den ström av det som mest tycks intressera människor idag, så är det  i det närmaste dömt att  misslyckas att hålla sig till en anständig nivå av det konstruktiva samtalet.

För inte allt för så länge sen var det åter dags för en sverigedemokrat att tala först och tänka sen. Eller var det tvärtom? Martin Strid, och som stod bakom uttalandet att muslimer är inga riktiga människor. Han  har senare ursäktat sig med att han där och då fick ett hjärnsläpp, och ska då stå som en slags ursäkt för att han egentligen inte menade vad han sa, eller?

Men trots det fanns både tid och rum och möjlighet till de övriga SD-delagater som fanns på plats, det vill säga gräddan av den absoluta toppen inom det partiet, så var det ingen som reagerade. Det var kollektiv fågelholk den dan kan man säga, utan att överdriva. Det fanns ingen som när detta hände gjorde tillstymmelse till att ens ge en replik på vad han hade sagt. Man valde i stället att tiga.

Men det jag framförallt så stakt reagerar mot är den så pinsamma tystnad som så gärna infinner hos de goda människorna när det på allvar hettar till.

När det gäller Facebook, kan jag inte längre ge nån bra och duglig förklaring på varför jag fortfarande har kvar det kontot.

Annonser

Om allt det som aldrig borde ha sagts

Det verkar som att i vår tid det är modernt att använda sig av ett språk, en vokabulär som är så grov som möjligt, precis som det vore nån slags tävling över vem som kan spy och vräka ur sig de mest fantasilösa och groteska invektiv, vilket är ett återkommande koncept på sociala medier idag.

Uppenbarligen finns det ingen bortre gräns över hur långt det här sträcker sig. Å andra sidan finns det heller inte som det tycks nån inre gräns över vad man själv anser sig få tycka och tänka och som man i sin tur sätter ord på, utan att man ens reflekterar över om det var dumt som man hade sagt, tuta och kör bara är devisen. Och de inre spärrarna som säger till oss när nåt är fel och som finns till av den enkla anledningen skull att vi inte ska passera ett visst område inom oss själva och ge uttryck för, innan det är för sent och skadan är ett faktum, det har man för länge sen passerat.

Döda den negern! Skjut det aset i ansiktet! Är bara ett litet axplock som jag här gav exempel på hur det kan yttra sig, t.ex som på Twitter, detta utan att nån reagerar och tycker det var nåt konstigt med det. Varför bry sig liksom?Här bara måste vi bemöda oss med att våga ställa den kritiska  frågan, inte minst till de som står bakom Twitter. Hur i all världen är det över huvud taget möjligt att den här typen av kvalificerat skitsnack och tomt prat släpps i genom, utan någon som helst reaktion från de ansvariga? Men tydligen är det som så att det är internets lagar som gäller för det skrivna ordet på Twitter. No censur!

Men frågan är vad det gör med oss själva, och vad är det som har gjort när man störtdyker rakt ner i avgrundens djup och därifrån hämtar inspiration från det allra mörkaste av sitt inre jag till att formulera på det sätt man gör, och som allt för ofta är ett återkommande tema.

Tror vi behöver få till en diskussion om det här.