När sanningar och lögner flyter ihop


Jag har många gånger fått tillfälle att fråga mig hur det kommer sig,  av vilken anledning det beror på att när man skriver om det som bygger på väl fast och förankrade uppgifter i allt vad sanning har sitt namn och dess betydelse för en meningsfull och konstruktiv diskussion, då är det få som bryr sig och tar någon större, eller någon notis om det.

Men om man däremot lägger ner alla resurser i sitt skrivande till att peta ner en och annan rad om konspirationsteorier och allt det som kan tänkas räkna och betyda nåt som handlar om det, då blir det genast mycket intressantare och spännande. Och kan man dessutom lyckas med att få folk att samlas och samtala  kring ett ämne som inte nödvändigtsvis betyder vad som i sammanhanget är sant, utan allt styrs av ens eget begär och hunger efter vad som för dagen låter mest sensationellt och som väcker allmänhetens nyfikenhet till att ta del av en story som är uppbyggd på hos den som har en väldans livlig fantasi till att dela med sig av.

Vad är då meningen och syftet med att hålla sig till verkligheten med allt det som ryms inom vad som är sant?

Det talas och skrivs då och då om det som går under epitetet: postmodernism. Om allt det som handlar om det inflytande vi står under till vilket och vad som vi påverkas av i våra dagliga liv,men som vi inte alltid kan sätta fingret på och i klartext redogöra för vad det handlar om, vad det går ut på, och vad det får för slags konsekvenser i hela vår tillvaro att föra oss som människor i den tid som nu är.

I allt det vi rör oss, finns till och är, i allt det som betyder något för oss, så finns det något som är överordnat allt annat och som faktiskt har sin givna och bestämda och fasta betydelse. Det kallas sanningen. Men om det är så att sanningen inte längre spelar någon som helst roll och saknar helt betydelse och styrs och kontrolleras utifrån sin egen ihopsnickrade bild av verkligheten och världsbild man själv tolkar och anser den ser ut och tar form, blir det inte väldigt lågt i tak då?

Annonser

Men tänk om det är så att vi finns till för ingenting?


Livets fåfänglighet, dess hela meningslöshet ställer frågor som, varför finns vi till och vad är själv meningen  med att vi finns till?

Jag vet bara en sak, och som jag med säkerhet kan slå fast. Jag har inget fullständigt svar på den frågan. Och kanske är det som så att det finns inget givet svar på den frågan. Men om det nu är så att det inte finns någon mening med livet och att var och en av oss är menade till att va sitt eget öde, till att trampa omkring på den här jorden fram tills den dagen vi dör, och sen händer det kanske inte nåt mer? Så varför finns vi då egentligen till?

För inte så länge sen fick jag höra talas om en man som hade övergivit den kvinna han var gift med, för att han hade förälskat sig i en annan kvinna. Inte unikt på nått sätt. Och att tragedier där ett äktenskap slit sönder och samman för att orden om evig trohet och kärlek enbart visade sig vara ett luftslott, och som faktiskt inte betydde nånting, det är förvisso något som få är förunnade av att bli förskonade ifrån i dagens samhälle. Skilsmässostatistiken talar sitt eget dystra språk.

Men det var de ord som den kvinnan hade sagt som nyss nämnde man hade träffat som fick mig att bli förbryllad. För enligt henne var det Guds vilja att de två hade träffats och blivit tillsammans.

Guds vilja alltså.

Så om detta nu stämmer så betyder alltså det att den kvinna som mannen i fråga tidigare hade varit gift med, inte levde vad som var i överenskommelse med vad som var Guds vilja och plan för deras liv. Med tanke på att de bägge två var kristna, så är det tydligt att något här har kommit i strid, konflikt med sig själv.

Vilket då? Jo,sanningen.

Jag har själv varit ute för att hamna i precis samma situation som det här jag beskriver. För det som hände mig var att den kvinna jag var gift med fram till 1991, sa precis samma sak när hon lämnade mig, för en annan mans skull. Nämligen, eller som hon uttryckte det. ” Jag upplevde att det var Guds vilja att det blev så här”.  Själv blev jag så förvirrad av denna händelse att det tog mig upp till flertal år innan jag hade kommit till sans igen.

Men om det nu är så att det Gud som är själva kraft och inspirationskällan till när ett äktenskap går sönder, har inte då hela det påstådda sanningsvärdet i vem Gud är fallit sönder och helt fallerat?

Jag har allt försökt genom livet att utröna och komma till klar insikt om vad sanning är. Men faktum är att allt eftersom åren har gått och passerat revy, så vet jag inte vad jag ska tro längre.