Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

Annonser

När den moraliska standaren hos kristna sjunker.


En ny film: What would Jesus do? Och som handlar om den miljonrullning inom den kristna musikindustrin, säger Matt MacDonald, en av de som har varit delaktig i produktionen av filmen följande. Och som fick mig att höja lite extra på ögonbrynen en stund. Men det gick snart över

 Tydligen vill inte folk att vi ska vända på stenarna i jakt efter sanningen. Folk vill ha en dimridå. Sanning kan skapa besvikelse och folk vill inte bli besvikna. Folk vill tro att det de spenderar sina pengar på är rent från själviska motiv, skandaler och liknande, säger Matt MacDonald.

Läs mer här.

http://www.dagen.se/kultur/filmen-what-would-jesus-sell-granskar-kristna-musikindustrin-1.1143959

Just när det kommer till vad som är sanning i fråga om etik och moral, eller som när det kommer till hur man utifrån sin kristna tro förhåller sig till  vad som i allt räknas som sant och oförvitligt, så låt oss en gång för alla tvätta bort epitetet att kristna står så mycket specifikt i högre  kurs, som om man skulle leva i ett slags högre standard av moraliskt tänk och leverne, enbart baserat på att man kallar sig för att vara kristen.

Och visst finns det dom kristna som aldrig för sitt liv skulle fuska med deklarationen. Men behöver man vara kristen för det?

Men frågan är. Om man inte ens kan lita på att kristna är mer skötsamma och inte drar sig för att både krypa in under dimridåer och på andra sätt smussla undan med vad som är sant, vem kan vi då lita på?

 

 

När sanningar och lögner flyter ihop


Jag har många gånger fått tillfälle att fråga mig hur det kommer sig,  av vilken anledning det beror på att när man skriver om det som bygger på väl fast och förankrade uppgifter i allt vad sanning har sitt namn och dess betydelse för en meningsfull och konstruktiv diskussion, då är det få som bryr sig och tar någon större, eller någon notis om det.

Men om man däremot lägger ner alla resurser i sitt skrivande till att peta ner en och annan rad om konspirationsteorier och allt det som kan tänkas räkna och betyda nåt som handlar om det, då blir det genast mycket intressantare och spännande. Och kan man dessutom lyckas med att få folk att samlas och samtala  kring ett ämne som inte nödvändigtsvis betyder vad som i sammanhanget är sant, utan allt styrs av ens eget begär och hunger efter vad som för dagen låter mest sensationellt och som väcker allmänhetens nyfikenhet till att ta del av en story som är uppbyggd på hos den som har en väldans livlig fantasi till att dela med sig av.

Vad är då meningen och syftet med att hålla sig till verkligheten med allt det som ryms inom vad som är sant?

Det talas och skrivs då och då om det som går under epitetet: postmodernism. Om allt det som handlar om det inflytande vi står under till vilket och vad som vi påverkas av i våra dagliga liv,men som vi inte alltid kan sätta fingret på och i klartext redogöra för vad det handlar om, vad det går ut på, och vad det får för slags konsekvenser i hela vår tillvaro att föra oss som människor i den tid som nu är.

I allt det vi rör oss, finns till och är, i allt det som betyder något för oss, så finns det något som är överordnat allt annat och som faktiskt har sin givna och bestämda och fasta betydelse. Det kallas sanningen. Men om det är så att sanningen inte längre spelar någon som helst roll och saknar helt betydelse och styrs och kontrolleras utifrån sin egen ihopsnickrade bild av verkligheten och världsbild man själv tolkar och anser den ser ut och tar form, blir det inte väldigt lågt i tak då?

Men tänk om det är så att vi finns till för ingenting?


Livets fåfänglighet, dess hela meningslöshet ställer frågor som, varför finns vi till och vad är själv meningen  med att vi finns till?

Jag vet bara en sak, och som jag med säkerhet kan slå fast. Jag har inget fullständigt svar på den frågan. Och kanske är det som så att det finns inget givet svar på den frågan. Men om det nu är så att det inte finns någon mening med livet och att var och en av oss är menade till att va sitt eget öde, till att trampa omkring på den här jorden fram tills den dagen vi dör, och sen händer det kanske inte nåt mer? Så varför finns vi då egentligen till?

För inte så länge sen fick jag höra talas om en man som hade övergivit den kvinna han var gift med, för att han hade förälskat sig i en annan kvinna. Inte unikt på nått sätt. Och att tragedier där ett äktenskap slit sönder och samman för att orden om evig trohet och kärlek enbart visade sig vara ett luftslott, och som faktiskt inte betydde nånting, det är förvisso något som få är förunnade av att bli förskonade ifrån i dagens samhälle. Skilsmässostatistiken talar sitt eget dystra språk.

Men det var de ord som den kvinnan hade sagt som nyss nämnde man hade träffat som fick mig att bli förbryllad. För enligt henne var det Guds vilja att de två hade träffats och blivit tillsammans.

Guds vilja alltså.

Så om detta nu stämmer så betyder alltså det att den kvinna som mannen i fråga tidigare hade varit gift med, inte levde vad som var i överenskommelse med vad som var Guds vilja och plan för deras liv. Med tanke på att de bägge två var kristna, så är det tydligt att något här har kommit i strid, konflikt med sig själv.

Vilket då? Jo,sanningen.

Jag har själv varit ute för att hamna i precis samma situation som det här jag beskriver. För det som hände mig var att den kvinna jag var gift med fram till 1991, sa precis samma sak när hon lämnade mig, för en annan mans skull. Nämligen, eller som hon uttryckte det. ” Jag upplevde att det var Guds vilja att det blev så här”.  Själv blev jag så förvirrad av denna händelse att det tog mig upp till flertal år innan jag hade kommit till sans igen.

Men om det nu är så att det Gud som är själva kraft och inspirationskällan till när ett äktenskap går sönder, har inte då hela det påstådda sanningsvärdet i vem Gud är fallit sönder och helt fallerat?

Jag har allt försökt genom livet att utröna och komma till klar insikt om vad sanning är. Men faktum är att allt eftersom åren har gått och passerat revy, så vet jag inte vad jag ska tro längre.