Sommaren 1977 – När punken kom till stan.

Det var då som punken kom till Sverige och som spred sig snabbt över landet.

Ovanstående ord var ett citat, hämtat ur tredje och avslutade delen av programserien som sändes på Svt med rubriken: Eran – Punk i tre delar.

Själv befann jag mig då i tonårsåldern med allt vad det innebar av att vara ung och bosatt i en förort till Göteborg, närmare bestämt i Angered.

1977 var ett minst sagt omtumlande år på många sätt. Själv hade jag flyttat in i min första lägenhet det året och som bestod av 2 rum och kokvrå. Jag har för mig att hyran låg omkring på 600/700 :- i månaden, inte så mycket om man jämför med vad och hur mycket det idag kostar, men så är också penning värdet idag ett helt annat och som inte går att jämföra med den tidens växelkurs.  Minns att det var mycket strul, fester som spårade ur och ständigt var lägenheten fullt av de som gärna kom för att få sig en bit mat, kylskåpet och skafferiet tycktes som det var, var och ens personliga egendom till att inskaffa sig förnödenheter. Eller så var det av helt andra anledningar mitt hem invaderades av folk,samt i dess släptåg.

Man behövde aldrig känna sig ensam om man säger så. Sen är det ju som så att även om man ständigt och jämt är omgiven av folk, kompisars kompisar och deras tjejer, plus alla andra som man inte kände som fanns där, så stod inte det som nån slags garant för att man för den skull inte alltid kände sig ensam. För om sanningen skall fram så blev man nog  mer oftast  uttnyttjad och behandlad efter vad och hur mycket en del tyckte de kunde suga ur en och skaffa sig fördelar av,  än motsvarande  de som var ens sanna och äkta polare och hur de betedde sig.

Jag har nu tittat på den här så omtalade dokumentären som gick på Tv i tre delar. På många sätt var det rätt intressant att titta på ett program som det här och som handlade om så mycket mer än när punken fick sitt genombrott i vårt land. Några av de saker man försöker ge sig på att belysa i programmet var den förortsproblematik, vilket var och blev ett direkt resultat av miljonprogrammet där betongförorter växte fram som svampar ur marken runt om i vårt land.

Problemet med en sån här Tv-dokumentär, som för övrigt är av skiftande kvalité är när man stigmatiserar en hel ungdomsgeneration på det sätt som görs och framförs i den. Visst fanns det problem av olika art. Visst fanns det de ungdomar som mitt i bland oss kände sig både svikna och bedragna av en vuxenvärld som inte alltid själva var vuxen och mogen till att ta hand om en hel familj och som därför inte kunde axla det ansvaret på det sätt som förväntades av dom till att göra.

Och visst fanns det dom som kände sig både desillusionerade och utan någon större  tro på framtiden målades den därför upp i mörk kulör. Själv minns jag tydligt vilka effekter det fick och vad det förde med sig av krismedvetande i samband med att den stora varvskrisen slog till på fullt allvar runt -77. Det var och kändes helt surrealistiskt, det som hände då. Ena dan kunde man läsa i tidningen om hur de stora varven, Götaverken, m fl, lockade ungdomar till sig med betald utbildning och andra lockbeten, för att snart läsa om alla de uppsägningar och varsel som ägde rum inom varvsindustrin.

Så på många sätt var det en tid som inte lockade till att se vidare ljust på framtiden. Men allt var inte nattsvart, som man vill få det till att framstå helt sanningsbaserat, utan några större perspektiv och bredare analys om samhällsklimatet som det var och då kunde ta sig uttryck.

Det var mitt upp i all och hela den här röran och smått kaotiska samhället  som punkmusiken fick sitt genombrott.  Och plötsligt fanns det de som fick utrymme och ge full hals åt all frustration och ilska som fanns inombords genom den musiken, som stundom var helt i avsaknad av taktfast rytm och vissa fall där man inte ens visste var ett rätt ackord vad för nåt till att  hantera strängarna och slaginstrumenten på rätt sätt ,ändå tilltalade det en del till att digga med. Däremot band som Ramones och The Clash, lyssnade man till ibland. De kunde onekligen sin sak.

Själv, liksom de flesta av mina kompisar lyssande jag helst och ofta till något helt annat och som jag kände gav mig nått än till nån slags knepig konstart av musik som man aldrig riktigt förstod sig på. Särskilt inte musiken.  När det sen gällde de som hade ett behov av att på olika sätt utmärka sig, både genom sin klädsel och frisyr, så tog man sällan någon större notis om dom, detta av den enkla anledningen skull att själva kände vi att vi hade inget behov av klä oss, eller se ut på ett speciellt vis för att vi skulle märkas och dra uppmärksamheten till oss.

Men ändå hade vi mycket som var gemensamt. Vi tillhörde trots allt samma klass.

Det var också en sommar innehöll allt plus lite till vad som är värt att minnas och komma ihåg från den tid i  mitt liv när man hade som allra mest kul och där varje ny dag alltid överträffade sig själv mot den dag som var igår och vad som då hände. för slags upptåg.

 

Annonser

Bergsjön då och nu. – Facit av Sveriges misslyckade integrationspolitik.

Det var aldrig så stökigt i slutet av 70-talet i Göteborg, och i dess förorter mot hur det är och vad som händer idag, i vår tid. Men visst fanns det en del bostadsområden som man gärna undvek att vistas i när det blev mörkt, men även om det så var mitt på blanka dan kände man ett obehag inombords när man begav sig ut i de trakterna.

Bergsjön var ett sånt område, vilket inte hade och ägde nån vidare god renommé i allmänhetens  medvetande, det redan på den tiden. Det var som sagt ett ställe dit man inte gärna begav sig om det inte var absolut nödvändigt, och om det nu var så att man av nån anledning hade begett sig ut där för att åka hem till nån kompis eller i annat ärende, så var man noga med att se till att man hade ryggen fri. Jag avskydde verkligen Bergsjön, men det var det fler som gjorde.

Men det Bergsjön som var då, har det då blivit mycket bättre sen dess? Nej, snarare tvärtom!

För med tanke på vad som nu har hänt där två ordningsvakter nu har blivit så svårt misshandlade att det enda rätta beslut som kunde fattas efter de här överfallen var att, och som man nu riktigt har gjort, där skyddsombudet gått in och stoppat allt vidare vaktarbete vid rymdtorget. Ingen skall självklart behöva att med risk för sitt eget liv och lem arbeta under såna förhållanden.

Läs mer om det här.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/vaktare-forbjuds-jobba-pa-rymdtorget

Dessvärre finns den här problematiken i  snart var och varenda svensk stad där det bor fler än 10 000 invånare, så Bergsjön utmärker sig på intet sätt vara ett bostadsområde som är tydligt och skrämmande exempel på politikers så totalt misslyckade integreringspolitik, det är dom som primärt bär huvudansvaret för att det idag ser ut som det gör i områden likt Bergsjön idag, och som därför all konstruktiv kritik bör riktas mot.

I en debattartikel i G-P skriver Professor, Göran Svensson: Integrationspolitiken bidrar till vi och dom. Här ett citat ut den artikeln.

Integrationspolitiken har under decennier i huvudsak tillämpat ett snävt och otillräckligt synsätt på att förbättra människors delaktighet och integration i det svenska samhället med fokus på arbete och utbildning (ekonomisk integration) och bostäder och språk (social integration) för människor som kommit hit.

Integrationspolitiken borde i stället bygga på att de människor som kommer hit har ett eget livsavgörande ansvar att bli delaktiga i samhället och medborgarna ges förutsättningar att vara delaktiga.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/integrationspolitiken-bidrar-till-vi-och-dom-1.159185

Om detta råder det ingen som helt tvekan om att det är sant, vilket den höga ungdomsarbetslösheten i dessa segregerade områden vittnar om.

De största förlorarna

Om det för dagens största samtalsämne handlar om det Tv-program som i går kväll sändes på Tv 4: Kalla Fakta, så hoppas jag att de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna nu tänker till en gång extra och kommer till besinning. I annat fall är dessa personer att betrakta som omöjliga att ta det minsta på allvar.

Själv har jag förundrats över hur det är möjligt att man utifrån en kristen livssyn kan ge sitt oreserverade stöd till ett sådant parti, hur är det möjligt? Har man helt tappat fattningsförmågan, eller vad är det frågan om egentligen?  Hur som helst har jag väldigt svårt att hysa någon som helst förståelse för de som anser att Jimmie Åkesson & co, är Sveriges räddning och som kan få vårt land på rätt köl igen genom sin politik. Skillnaden mellan ett parti och som håller till i ytterkanten, till att man vuxit till en nivå där man har och utgör ett direkt avgörande inflytande på  svensk politik och vårt samhälle är att om så skulle ske, då lär det gå betydligt fortare ut för brantens stup än vad som  redan är och som pågår.

Risken att SD skulle växa så i popularitet att de vid nästa års val skulle hamna i en position där de får egen majoritet och således får bilda en ny regering, det kommer naturligtvis aldrig att hända. Men det faktum att de redan finns och har sina representanter inom svensk riksdag är illa nog för vårt land, vilket är rent beklämmande.

Dessvärre har det begått en rad fatala misslyckande, både från media, men även från politiskt håll hur man på ett adekvat sätt borde ha förhållit sig till dessa pajasar. Taktiken att frysa ut dom har visat sig fått direkt motsats verkan, vilket deras opinionssiffror vittnar om om inte annat, och det tror jag att man är väl medveten om på sina håll, men jag är rädd det är för sent.

Det var en för övrigt mycket blek Richard Jomshof, som  i gårdagens program skulle söka ge sig på att förklara vad det var han egentligen menade med när han sen tidigare hade läxat upp Hanna Wigh, undrar om han inte var nära till tårar grabben? Men det spelar ingen roll, och även om inte Hanna Wigh,  alltid har gjort och sköt saker och ting på rätt sätt, sett till hennes politiska karriär, så måste man beundra och ge henne ros för att hon nu har trätt fram på det sätt som hon nu har gjort.

Och detta att Jimmie Åkesson uttalat sig om att Kalla fakta ägnat sig åt journalistiskt haveri är frågan om det ens är värt att ta notis om.