Bergsjön då och nu. – Facit av Sveriges misslyckade integrationspolitik.

Det var aldrig så stökigt i slutet av 70-talet i Göteborg, och i dess förorter mot hur det är och vad som händer idag, i vår tid. Men visst fanns det en del bostadsområden som man gärna undvek att vistas i när det blev mörkt, men även om det så var mitt på blanka dan kände man ett obehag inombords när man begav sig ut i de trakterna.

Bergsjön var ett sånt område, vilket inte hade och ägde nån vidare god renommé i allmänhetens  medvetande, det redan på den tiden. Det var som sagt ett ställe dit man inte gärna begav sig om det inte var absolut nödvändigt, och om det nu var så att man av nån anledning hade begett sig ut där för att åka hem till nån kompis eller i annat ärende, så var man noga med att se till att man hade ryggen fri. Jag avskydde verkligen Bergsjön, men det var det fler som gjorde.

Men det Bergsjön som var då, har det då blivit mycket bättre sen dess? Nej, snarare tvärtom!

För med tanke på vad som nu har hänt där två ordningsvakter nu har blivit så svårt misshandlade att det enda rätta beslut som kunde fattas efter de här överfallen var att, och som man nu riktigt har gjort, där skyddsombudet gått in och stoppat allt vidare vaktarbete vid rymdtorget. Ingen skall självklart behöva att med risk för sitt eget liv och lem arbeta under såna förhållanden.

Läs mer om det här.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/vaktare-forbjuds-jobba-pa-rymdtorget

Dessvärre finns den här problematiken i  snart var och varenda svensk stad där det bor fler än 10 000 invånare, så Bergsjön utmärker sig på intet sätt vara ett bostadsområde som är tydligt och skrämmande exempel på politikers så totalt misslyckade integreringspolitik, det är dom som primärt bär huvudansvaret för att det idag ser ut som det gör i områden likt Bergsjön idag, och som därför all konstruktiv kritik bör riktas mot.

I en debattartikel i G-P skriver Professor, Göran Svensson: Integrationspolitiken bidrar till vi och dom. Här ett citat ut den artikeln.

Integrationspolitiken har under decennier i huvudsak tillämpat ett snävt och otillräckligt synsätt på att förbättra människors delaktighet och integration i det svenska samhället med fokus på arbete och utbildning (ekonomisk integration) och bostäder och språk (social integration) för människor som kommit hit.

Integrationspolitiken borde i stället bygga på att de människor som kommer hit har ett eget livsavgörande ansvar att bli delaktiga i samhället och medborgarna ges förutsättningar att vara delaktiga.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/integrationspolitiken-bidrar-till-vi-och-dom-1.159185

Om detta råder det ingen som helt tvekan om att det är sant, vilket den höga ungdomsarbetslösheten i dessa segregerade områden vittnar om.

Annonser

De största förlorarna

Om det för dagens största samtalsämne handlar om det Tv-program som i går kväll sändes på Tv 4: Kalla Fakta, så hoppas jag att de som ger sitt stöd till Sverigedemokraterna nu tänker till en gång extra och kommer till besinning. I annat fall är dessa personer att betrakta som omöjliga att ta det minsta på allvar.

Själv har jag förundrats över hur det är möjligt att man utifrån en kristen livssyn kan ge sitt oreserverade stöd till ett sådant parti, hur är det möjligt? Har man helt tappat fattningsförmågan, eller vad är det frågan om egentligen?  Hur som helst har jag väldigt svårt att hysa någon som helst förståelse för de som anser att Jimmie Åkesson & co, är Sveriges räddning och som kan få vårt land på rätt köl igen genom sin politik. Skillnaden mellan ett parti och som håller till i ytterkanten, till att man vuxit till en nivå där man har och utgör ett direkt avgörande inflytande på  svensk politik och vårt samhälle är att om så skulle ske, då lär det gå betydligt fortare ut för brantens stup än vad som  redan är och som pågår.

Risken att SD skulle växa så i popularitet att de vid nästa års val skulle hamna i en position där de får egen majoritet och således får bilda en ny regering, det kommer naturligtvis aldrig att hända. Men det faktum att de redan finns och har sina representanter inom svensk riksdag är illa nog för vårt land, vilket är rent beklämmande.

Dessvärre har det begått en rad fatala misslyckande, både från media, men även från politiskt håll hur man på ett adekvat sätt borde ha förhållit sig till dessa pajasar. Taktiken att frysa ut dom har visat sig fått direkt motsats verkan, vilket deras opinionssiffror vittnar om om inte annat, och det tror jag att man är väl medveten om på sina håll, men jag är rädd det är för sent.

Det var en för övrigt mycket blek Richard Jomshof, som  i gårdagens program skulle söka ge sig på att förklara vad det var han egentligen menade med när han sen tidigare hade läxat upp Hanna Wigh, undrar om han inte var nära till tårar grabben? Men det spelar ingen roll, och även om inte Hanna Wigh,  alltid har gjort och sköt saker och ting på rätt sätt, sett till hennes politiska karriär, så måste man beundra och ge henne ros för att hon nu har trätt fram på det sätt som hon nu har gjort.

Och detta att Jimmie Åkesson uttalat sig om att Kalla fakta ägnat sig åt journalistiskt haveri är frågan om det ens är värt att ta notis om.