Grillparty


Så efter noggrann och väl planerat av oss vad som i morgon kommer att inträffa,  är det så dags och högtid för det grillparty vi arrangerat och som är förlagt till där vi bor.

Det här är något som vi och inte minst några av de vänner vi har, plus några av de grannar som kommer att vara med som vi bjudit in till den här festen som vi glatt har sett fram emot nu ett tag. Och där vi inte räknar med något annat än att vi kommer att kul och delta under gemytliga former tillsammans, till både skratt, lekar som vi planerat, och till skön och underhållande musik. Och inte minst den grillade mat som vi har tänkt att förtära, vilket inbjuder till att det kan bli en riktigt lyckad fest det här

Själv har jag dessutom utlovat att jag ska plocka fram min gitarr och framföra några sånger, allt från Björn Afzelius till några av de ballader jag gärna tar ton till när jag är på rätt humör och sinnesstämningen känns inspirerad till det ändamålet.

En av de grannar som kommer hit har dessutom lovat att han ska ta med sig sitt instrument, så det blir säkert skönt gung när vi släpper loss i morgon.

Annonser

Sommaren 1977 – När punken kom till stan.


Det var då som punken kom till Sverige och som spred sig snabbt över landet.

Ovanstående ord var ett citat, hämtat ur tredje och avslutade delen av programserien som sändes på Svt med rubriken: Eran – Punk i tre delar.

Själv befann jag mig då i tonårsåldern med allt vad det innebar av att vara ung och bosatt i en förort till Göteborg, närmare bestämt i Angered.

1977 var ett minst sagt omtumlande år på många sätt. Själv hade jag flyttat in i min första lägenhet det året och som bestod av 2 rum och kokvrå. Jag har för mig att hyran låg omkring på 600/700 :- i månaden, inte så mycket om man jämför med vad och hur mycket det idag kostar, men så är också penning värdet idag ett helt annat och som inte går att jämföra med den tidens växelkurs.  Minns att det var mycket strul, fester som spårade ur och ständigt var lägenheten fullt av de som gärna kom för att få sig en bit mat, kylskåpet och skafferiet tycktes som det var, var och ens personliga egendom till att inskaffa sig förnödenheter. Eller så var det av helt andra anledningar mitt hem invaderades av folk,samt i dess släptåg.

Man behövde aldrig känna sig ensam om man säger så. Sen är det ju som så att även om man ständigt och jämt är omgiven av folk, kompisars kompisar och deras tjejer, plus alla andra som man inte kände som fanns där, så stod inte det som nån slags garant för att man för den skull inte alltid kände sig ensam. För om sanningen skall fram så blev man nog  mer oftast  uttnyttjad och behandlad efter vad och hur mycket en del tyckte de kunde suga ur en och skaffa sig fördelar av,  än motsvarande  de som var ens sanna och äkta polare och hur de betedde sig.

Jag har nu tittat på den här så omtalade dokumentären som gick på Tv i tre delar. På många sätt var det rätt intressant att titta på ett program som det här och som handlade om så mycket mer än när punken fick sitt genombrott i vårt land. Några av de saker man försöker ge sig på att belysa i programmet var den förortsproblematik, vilket var och blev ett direkt resultat av miljonprogrammet där betongförorter växte fram som svampar ur marken runt om i vårt land.

Problemet med en sån här Tv-dokumentär, som för övrigt är av skiftande kvalité är när man stigmatiserar en hel ungdomsgeneration på det sätt som görs och framförs i den. Visst fanns det problem av olika art. Visst fanns det de ungdomar som mitt i bland oss kände sig både svikna och bedragna av en vuxenvärld som inte alltid själva var vuxen och mogen till att ta hand om en hel familj och som därför inte kunde axla det ansvaret på det sätt som förväntades av dom till att göra.

Och visst fanns det dom som kände sig både desillusionerade och utan någon större  tro på framtiden målades den därför upp i mörk kulör. Själv minns jag tydligt vilka effekter det fick och vad det förde med sig av krismedvetande i samband med att den stora varvskrisen slog till på fullt allvar runt -77. Det var och kändes helt surrealistiskt, det som hände då. Ena dan kunde man läsa i tidningen om hur de stora varven, Götaverken, m fl, lockade ungdomar till sig med betald utbildning och andra lockbeten, för att snart läsa om alla de uppsägningar och varsel som ägde rum inom varvsindustrin.

Så på många sätt var det en tid som inte lockade till att se vidare ljust på framtiden. Men allt var inte nattsvart, som man vill få det till att framstå helt sanningsbaserat, utan några större perspektiv och bredare analys om samhällsklimatet som det var och då kunde ta sig uttryck.

Det var mitt upp i all och hela den här röran och smått kaotiska samhället  som punkmusiken fick sitt genombrott.  Och plötsligt fanns det de som fick utrymme och ge full hals åt all frustration och ilska som fanns inombords genom den musiken, som stundom var helt i avsaknad av taktfast rytm och vissa fall där man inte ens visste var ett rätt ackord vad för nåt till att  hantera strängarna och slaginstrumenten på rätt sätt ,ändå tilltalade det en del till att digga med. Däremot band som Ramones och The Clash, lyssnade man till ibland. De kunde onekligen sin sak.

Själv, liksom de flesta av mina kompisar lyssande jag helst och ofta till något helt annat och som jag kände gav mig nått än till nån slags knepig konstart av musik som man aldrig riktigt förstod sig på. Särskilt inte musiken.  När det sen gällde de som hade ett behov av att på olika sätt utmärka sig, både genom sin klädsel och frisyr, så tog man sällan någon större notis om dom, detta av den enkla anledningen skull att själva kände vi att vi hade inget behov av klä oss, eller se ut på ett speciellt vis för att vi skulle märkas och dra uppmärksamheten till oss.

Men ändå hade vi mycket som var gemensamt. Vi tillhörde trots allt samma klass.

Det var också en sommar innehöll allt plus lite till vad som är värt att minnas och komma ihåg från den tid i  mitt liv när man hade som allra mest kul och där varje ny dag alltid överträffade sig själv mot den dag som var igår och vad som då hände. för slags upptåg.

 

Jag som trodde de skulle riva kåken


Efter ha sett  de tidigare avsnitten av årets upplaga av: Så mycket bättre,  blev de förväntningar och som jag hade sett fram emot att se. allt annat än infriade.

Klichéartat, påklistrat, den rätta känslan ville aldrig riktigt infinna sig av att ställa sig upp och stampa takten. Men vad och som jag tyckte var ännu sämre att se var tjejerna i Icona Pop upprepande med vad som tidigare hade sagts i det programmet. Det var bra sagt av Xx, det kan vi också använda oss av som ett lyckat koncept. Kändes lite så.

Nu hör det derssutom till saken att förutom nån enstaka låt, vem har undgått till att nån gång på radio lyssnat till deras hit: I love it? har jag lyssnat mycket sparsamt till deras musik. Å andra sidan tillhör jag nog fel generation också för att kunna tillgodogöra mig deras musik på förnöjsamt sätt.

Vad som i övrigt finns att säga om årets upplaga är att på det stora hela och rakt över så tycker jag det var en riktigt bra och kul upplevelse att åter titta på det programmet. Men den största begivelsen och artist som jag tyckte höjde sig snäppen något högre än de övriga deltagarna var, Anders Wendin. Det var riktigt stort artisteri från hans sida, snudd på galet, utan att han för den skulle tappade greppet på det han höll på med.