När den moraliska standaren hos kristna sjunker.


En ny film: What would Jesus do? Och som handlar om den miljonrullning inom den kristna musikindustrin, säger Matt MacDonald, en av de som har varit delaktig i produktionen av filmen följande. Och som fick mig att höja lite extra på ögonbrynen en stund. Men det gick snart över

 Tydligen vill inte folk att vi ska vända på stenarna i jakt efter sanningen. Folk vill ha en dimridå. Sanning kan skapa besvikelse och folk vill inte bli besvikna. Folk vill tro att det de spenderar sina pengar på är rent från själviska motiv, skandaler och liknande, säger Matt MacDonald.

Läs mer här.

http://www.dagen.se/kultur/filmen-what-would-jesus-sell-granskar-kristna-musikindustrin-1.1143959

Just när det kommer till vad som är sanning i fråga om etik och moral, eller som när det kommer till hur man utifrån sin kristna tro förhåller sig till  vad som i allt räknas som sant och oförvitligt, så låt oss en gång för alla tvätta bort epitetet att kristna står så mycket specifikt i högre  kurs, som om man skulle leva i ett slags högre standard av moraliskt tänk och leverne, enbart baserat på att man kallar sig för att vara kristen.

Och visst finns det dom kristna som aldrig för sitt liv skulle fuska med deklarationen. Men behöver man vara kristen för det?

Men frågan är. Om man inte ens kan lita på att kristna är mer skötsamma och inte drar sig för att både krypa in under dimridåer och på andra sätt smussla undan med vad som är sant, vem kan vi då lita på?

 

 

Annonser

På vilken grund kan vi fatta moraliska beslut?


Att sett utifrån en kristen livssyn inte reagera och att inte ta ställning för när det mänskliga värdet nedgraderas till att värderas vem som har rätt till liv och till vem man anser inte har det, det är över huvud taget inte överensstämmande med vad som är en sann bild utifrån vad det menas med att ha och lägga betoningen på vad kristna värderingar är för något och vad det står för i en icke tillrättalagd betydelse.

James Packer, en välkänd amerikansk teolog har sagt.

Varifrån skall normerna komma, när det kristna moralkapitalet är förbrukat? Hur skall folkmoralen någonsin kunna resa sig över det själviska materiella  intresse som inte har andra andra principer att följa än vad som är tjänligt?

I en artikel: Vad är du värd,lilla människa? Och som du kan läsa här.

http://www.claphaminstitutet.se/abort/vad-ar-du-vard-lilla-manniska/

Skriver och sätter artikelförfattarna fokus på de direkta konsekvenserna av det moderna sekulariserade samhällets utveckling, om, där och som de uttrycker det, oroande trender i dagens samhälle. Här ett citat från den artikeln.

Assisterat självmord är tillåtet i ett fåtal stater som måste kategoriseras som västerländska välfärdssamhällen. Man talar om enskildas lidande och värdighet, men vi kan inte undvika frågan om det inte även är kostnaden som styr. Att en svårt sjuk människa ”väljer” självmord är en vinst för välfärdssystemen. Ju kortare improduktivt liv, desto billigare för samhället. Barn som aldrig kan bli produktiva ska inte födas alls, vilket är den ultimata besparingen. Argumenten för ”barmhärtighetsmord” på allt­ifrån ofödda till gamla riskerar i slutänden att kokas ner till ett kostnadsargument.

Men när vi alltmer underminerar och förminskar värdet av normer och de värderingar som en gång byggde upp vårt samhälle, där grundfasta pelare raseras och rivs ner, är det inte  då snarare ett tecken på förfall, på att samhället börjar rasa ut utför branten på väg mot en avgrund? Än och mot att tala i termer om ett samhälle i progressiv utveckling som vissa vill påskina det är?