Det var bara en dröm


Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att, nu ska jag på allvar ta tag i mitt liv, fixa det som behöver fixas och skaffa mig ett jobb så jag åter får ordning och reda på ekonomin och rätsida på allt det där som hänger ihop med att med allt vad det innebär av och som ligger runt om  kring  med att ha ett arbete där man varje dag och under de veckor som ligger framför utför sin arbetssysslor som man har blivit ålagd att göra, där man träffar sina arbetskompisar som man sitter snackar med på lunchrasten om nästan ingenting, men som ändå ger sin näring, livslust och livsinnehåll som gör så att man fungerar på ett normalt och allt i genom på fungerande sätt. Och så då allt annat i övrigt som hänger ihop och samman med när man liksom många andra har ett jobb att gå till, och som medför till att man i övrigt har ett ordnat socialt liv med allt vad det nu innebär med att man gör rätt för sig på olika sätt. Och att man känner med sig själv att man har gjort nån nytta och har åstadkommit något till varför man känner sig och är så trött innan klockan har hunnit slå tolvslaget på natten.

Men så efter en stund kommer jag på att, det var bara en dröm. Men samtidigt som det bara var en dröm som tar mig in i fantasins drömlika värld, och som hur ouppnåelig den än må vara, så ger den mig hopp om att en dag vänder det.

Det är så lätt hänt att man blir både bitter,tvär och cynisk över att livet är som det är och blivit till vad det nu är. Det är  precis som det har stannat upp som om det inte längre vill och har nån lust att ta en vidare och framåt genom livet där kan man känner att man kan utvecklas och att man får fullt utlopp för den potential som någonstans ändå fortfarande finns och lever kvar i mig och som ännu inte har sinat och ebbat ut.

För om den dagen kommer, och ibland står den faktiskt och knackar på och vill komma in likt en objuden gäst man inte vill släppa in, när man känner att man inte längre har nått att ge och all kraft och energi är förbrukad och förbi och man längre har nått att ge, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö på en gång.

Men dithän har jag inte kommit i min  livsvandring. Inte än.

Annonser

Varför agerar man på ett destruktivt sätt när allt sunt förnuft säger emot?


På den frågan har jag inte vare sig något bra eller uttömmande svar och som skulle ligga som nån slags förklaring till varför jag till och från i  mitt liv har agerat och handlat på ett sådant sätt att det finns en rimlig förklaring till varför jag betett mig så dumt och onödigt som jag faktiskt stundom har gjort genom livsresans gång.

Livet  består till betydande del för vissa av oss genom både misslyckande och tillkortakommande på många de olika sätt, men förhoppningsvis lär vi oss nått av när vi har misslyckats och av de misstag vi begått, för det är väl det som är meningen med det antar jag.

Allan Edwall ska ha sagt att. ” Jag har slösat bort mitt liv på sprit, kvinnor och trav.” Ja, det var ju också ett tidsfördriv på vad det är man vill ägna och ge sitt liv till.

En annan, Paulus, skriver så här I Romarbrevet  Kap 7:18 Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Bevisligen har Paulus fångat upp nånting här och som ger en kanske inte heltäckande beskrivning och bild av den kluvenhet som vi alla människor går och bär på och kämpar med där vi rakt genom hela våra liv för en kamp mot den sämre och lägre delen inom oss själva av allt vad det innebär att vara människa och till att få det att fungera på normalt sätt, men och som samtidigt inte ursäktar till att vi ibland beter oss på det sätt vi gör, utan mer ligger det som en förklaring till varför si och så händer och till det vi gör oss skyldiga till under livets villervalla och stundom kaotiska förhållanden.

Själv har jag ofta under min livsresa gång brottats och kämpat med tankar och grubblerier som egentligen inte har lett mig framåt på det sätt som jag många gånger önskat att så hade skett, utan i stället har jag suttit fast i den skiten som jag vore fastnaglad i en stol med mina filosofiska tankar och grubblerier, och som i slutändan endast lämnat tomma spår efter sig av ingenting.

Och i synnerhet blir det inte mindre komplicerat när jag inte har en klar fullständig förståelse och uppfattning av när man inte längre får ihop logiken till att konstatera varför det eller det hände, hur saker och ting hänger ihop fast det ändå inte gör det och vad det skulle finnas för mening och orsak till vad det nu var som hände. Som när livet står helt still och har hamnat i nåt slags underläge av att befinna sig inom parantes. Vari finns logiken och meningen med det?

Eller vi om tar det så svåra och djupt komplicerade ämnet ondska som ett annat exempel. Vad finns det för logik i ondska? Finns det nån som kan säga och förklara ordets rätta och rika innebörd av vad det skulle kunna tänkas för logik i det som är ont och det vi kalla för ondska? Jag tror inte det.

Läste Mia Törnbloms bok


Läste igår ur sista sidan ur Mia Törnbloms självbiografi: Så dumt.

Det var första gången jag läst nån bok som hon själv har skrivit, men säkert blir  det inte den sista bok jag läser och som har utgetts av henne.

Det är både en sorglig, dramatisk och en väldigt spännande bok, där hon inte sticker under stol med den hon en gång var och det liv hon levde som en, fullfjädrad narkoman, med allt vad det innebar avatt blåsa folk på pengar till höger och till vänster, och där inte ens hennes egen familj blev förskonade eller undkom från att bli både sårade, blåsta,men som där deras kärlek till henne aldrig sviktade utan som alltid fanns där troget kvar.

Från det att hon var 19 år fram till det år hon skulle fylla 29 var det fullt pådrag med ett ständigt knarkande natt och dag och som hon länge inte ville ge upp och göra upp med och få ett slut på. Det var allt annat än ett hedersamt liv hon levde stundom i Stockholms undre värld där hon hennes polare hade satt i nått system hur man bedrar och lurar skiten ur godtrogna människor sida och där man inte tycks ha skämts det minsta för det tillvägagångssättet heller att beté sig på. Utan där allting är tillåtet för att fixa fram mer pengar så att man kan få sitt dagliga behov tillfredsställd av en ännu en ny fix, där finns ingen måtta på uppfinningsrikedomen till föra till och med de man älskar bakom ljuset. Helt utan skrupler.

Men en dag tog det ”roliga” slut, festen var över och livet tog sig en helt annan vändning och hon fick börja om från ruta 0 igen. Och det har hon verkligen lyckats med kan man säga.

Det är inte ofta det har hänt att jag har läst böcker av den här kalibern och som handlar om en människa kamp till att ta sig från ett hårt liv med allt vad det innebär för slags leverne som narkoman till att bli fri och helt och hållet ren som människa, återställd till den man bör och den man kan vara med ett liv helt utan droger. Inte för att jag är ointresserad av ämnet som sådant utan för att jag personligen är så pass initierad, vet så mycket om, både om hur det fungerar och när allt inte fungerar som det ska i den världen. Och så därför har jag aldrig känt nåt behov av att förkovra mig mer om vad det handlar om. Och förresten det vet jag också, det behöver jag inte läsa mig till för att förstå mig på.

Själv var jag inne i drogsvängen när jag yngre, betydligt mer yngre än vad jag är idag. Men mycket tack vare det faktum att det fanns de som hade bra koll på vad jag sysslade med, även om de inte förstod allt och omfattningen av mitt missbruk, så fick jag god hjälp till att slita mig ifrån det livet i tid, innan jag så att säga var och blev ett ohjälpligt offer för mig själv.

Men att fixa det på egen hand det hade jag nog själv aldrig rott i hamn på egen hand.

Och när jag dessutom ibland tänker på de bland en del bland mina polare från den tiden som själva gått under på grund av sitt drogmissbruk och inte längre finns kvar i livet, då har jag svårt för att uppbringa nån slags glädje inombords över att det gick så mycket bättre för mig, åtminstone i det avseendet.

På sin höjd kan jag känna mig lättad, men inte mycket mer än så. Det räcker för mig.