Om kyrkans utmaning i vår tid.


Häromdan skrev jag ett kort inlägg som jag delade på Twitter och Facebook och som löd på följande sätt.

Den största utmaningen kristenheten i det här landet står inför är inte hur man ska få folk att komma till sina kyrkor, utan om hur kyrkan ska komma ut ur sina hålor och nå ut till folket.

Tanken med det var, kanske lite som ett experiment menat från min sida, var att så att säga ute efter att sondera terrängen för att på så vis se om det fanns något som helst intresse bland de jag känner som själva är kristna gällande den frågan. Åtminstone säger dom att dom är det.

Men att döma av de reaktioner som uppstod, det vill säga, i det närmaste inget alls, vilket i och för sig inte gjorde mig särskilt förvånad, så fick det mig ändå fundera lite på vad och kring vilka frågor som rör till exempel varför just kristen tro och varför så få kristna är genuint intresserade över de spörsmålen.

Läste en klart intressant artikel i Världen Idag, där Stefan Gustavsson skriver.

Kronologin när det gäller den kristna trons inflytande i västerlandet är glasklar /…/ det började med förkunnelsen av Guds rike.

http://www.varldenidag.se/ledare/kristen-tro-bar-pa-nyckeln-till-vasterlandet/reprfn!SIj62Ob8ZEtadadE5bV5xQ/

Annonser

Vart går vägen för Svenska Kyrkan?


Om det är så att kristendomens största fiende finns inom de egna leden, vilket av allt att döma gäller Svenska kyrkan och den teologi som där frodas idag, vad är då syftet med att man finns till som kyrka?

I en debattartikel skriven av Maria Schottenuis i Dagens Nyheter, ställer hon den fråga till Svenska Kyrkan som jag är säker att vi är många som idag vill ha ett öppet, ärligt och rakt svar på, besparade från svepande och flummiga förklaringar .

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar­ i många nutida ­prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Har vi fått en etisk lära i stället för en religion?

För den som följt med i alla turer fram och tillbaka gällande den ny-teologi som alltmer har satt  färg och prägel på vad som numera förkunnas i kyrkor runt om i vårt land, så har det på senare skett en dramatisk kursändring inom Svenska kyrkan där man steg för steg har glidit bort och distanserat sig bort  från det centrala budskapet i och vad som i nämnvärd betydelse kallas för klassisk kristen tro i biblisk lära och undervisning. Detta sett utifrån ljuset av Bibelns definition av vad som menas och avses med det.

Schottenius skriver vidare.

Vad gör Svenska kyrkan med ­miraklerna? Är det tid att om­definiera dem? Ta bort det bokstavliga? Utveckla tanken på att vända dem till symbolik? Till metaforer? Och blir det i så fall kvar en religion­, eller har vi fått en etisk lära?

Det räcker inte att glida undan. Jag tror att kyrkan måste tala klart om mirakler.

Och Markus Birro, skräder inte heller han orden, när han ställer den retoriska frågan. Är Svenska Kyrkan inte kristen längre?

Den kristna tron bygger, äger sitt existensberättigande, på vittnesmål, på historiska dokument.

Om Svenska kyrkan anser att allt detta är saker man kan tolka som metaforer och bilder frikopplade från en tidigare faktisk verklighet, då är, åtminstone enligt Paulus, Svenska kyrkan, inte en kristen kyrka längre.

Är det ingen som upplever det som tämligen alarmerande?

Marcus Birro,författare

https://www.dn.se/arkiv/kultur/maria-schottenius-kyrkan-borde-tala-om-for-oss-om-den-inte-langre-tror-pa-mirakler/

http://www.dagen.se/debatt/marcus-birro-ar-svenska-kyrkan-inte-kristen-langre-1.1121182