På vilken grund kan vi fatta moraliska beslut?


Att sett utifrån en kristen livssyn inte reagera och att inte ta ställning för när det mänskliga värdet nedgraderas till att värderas vem som har rätt till liv och till vem man anser inte har det, det är över huvud taget inte överensstämmande med vad som är en sann bild utifrån vad det menas med att ha och lägga betoningen på vad kristna värderingar är för något och vad det står för i en icke tillrättalagd betydelse.

James Packer, en välkänd amerikansk teolog har sagt.

Varifrån skall normerna komma, när det kristna moralkapitalet är förbrukat? Hur skall folkmoralen någonsin kunna resa sig över det själviska materiella  intresse som inte har andra andra principer att följa än vad som är tjänligt?

I en artikel: Vad är du värd,lilla människa? Och som du kan läsa här.

http://www.claphaminstitutet.se/abort/vad-ar-du-vard-lilla-manniska/

Skriver och sätter artikelförfattarna fokus på de direkta konsekvenserna av det moderna sekulariserade samhällets utveckling, om, där och som de uttrycker det, oroande trender i dagens samhälle. Här ett citat från den artikeln.

Assisterat självmord är tillåtet i ett fåtal stater som måste kategoriseras som västerländska välfärdssamhällen. Man talar om enskildas lidande och värdighet, men vi kan inte undvika frågan om det inte även är kostnaden som styr. Att en svårt sjuk människa ”väljer” självmord är en vinst för välfärdssystemen. Ju kortare improduktivt liv, desto billigare för samhället. Barn som aldrig kan bli produktiva ska inte födas alls, vilket är den ultimata besparingen. Argumenten för ”barmhärtighetsmord” på allt­ifrån ofödda till gamla riskerar i slutänden att kokas ner till ett kostnadsargument.

Men när vi alltmer underminerar och förminskar värdet av normer och de värderingar som en gång byggde upp vårt samhälle, där grundfasta pelare raseras och rivs ner, är det inte  då snarare ett tecken på förfall, på att samhället börjar rasa ut utför branten på väg mot en avgrund? Än och mot att tala i termer om ett samhälle i progressiv utveckling som vissa vill påskina det är?

 

 

Annonser

Min väg mot Gud. Del 1


När jag var 19 år ung blev jag frälst. Och med tanke på att jag inte hade vuxit upp i ett kristet hem med den kristna trons värderingar och med allt vad det innebar att leva ett liv som kristen, så fanns det ingenting som talade för att jag en dag skulle  bli en kristen. Det fanns ingen, vare sig på min Fars eller min Mors sida som var kristen och som hade någon som helst anknytning till kyrkan. Vi var som det heter, råhedningar hela bunten, i hela ledet. Det låg liksom inte i släkten.

Men så en kväll, detta var nån gång i slutet av september det året så hade min Mor övertalat mig till att följa med henne till ett ställe i Göteborg där det skulle finnas människor som skulle hjälpa mig till att försöka få rätsida på mitt liv, som då var på god väg att helt gå  käpprätt åt skogen, vilket det på sätt och vis redan hade gjort.

Det jag då inte visste om vart det var vi var på väg någonstans den där kvällen var att det var i kristen regi och miljö, nämligen på LP-stiftelsens kontaktlokal som då låg beläget på central plats i Göteborg, inte så långt bort från Avenyn. Idag finns det tyvärr inte längre kvar nån verksamhet där det då låg på Drottninggatan.

Det här skulle snart visa till att bli en minst sagt dramatisk kväll för mitt vidkommande, för när det gick upp för mig att vi befann oss under kristet tak då ville jag genast bege mig iväg därifrån, fly bort från det där.

Men mer om vad som sen hände kommer jag att återkomma till längre fram.