Är det fel att tala om Gud i en postmodernistik tidsålder?


I sin bok: Guds återkomst: En studie av gudsbegreppet inom postmoderna filosofi, skiver Jayne Svenungsson.

 Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt ?Gud är död!? formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud – genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion ? återvänt till filosofin.

Själv ägnar jag inte så mycket min tid åt kring några slags andliga övningar, eller vad man nu ska kalla det för, till att filosofera och ha en massa funderande tankar och grubblerier kring huruvida Gud finns till om huruvida han existerar eller ej.

Redan som när jag var ett litet barn, detta utan att det fanns några som helst kristna influenser eller annat inflyande och påverkan från de som sa sig vara kristna eller nån som sa att man trodde på Gud. För varken nån av mina föräldrar, eller ens någon i min släkt fanns det någon som jag kan dra mig till minnes sällan nämnde i konkreta ordalag de var troende och bekännande kristna.

Men trots det faktum att det förhöll sig på så vis var jag inte gammal, för mig jag var i åldern 5-6 år nånting när en gudsmedvetenhet började växa fram inombords där jag blev övertygad om att det finns en Gud, vilket hörde samman med att även och fast jag inte växte upp i ett kristet hem så kunde det ibland hända att mamma sjöng på någon gammal sång ur psalmboken för oss, hon trodde trots allt på Gud, men längre än så sträckte sig inte hennes tro. Och det var särskilt två psalmer som tidigt etsade sig fast i mitt minne. Den ena heter: Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod… Och så var det: Jag lyfter ögat upp mot himmelen. Hände ofta jag gick och nynnade på de så vackra psalmerna.

En annan händelse var i samband med när jag en dag var ute och lekte med mina kompisar, när plötsligt en man, visade sig han var präst, stannade till hos oss en stund, varpå han började sjunga: Jesus älskar alla barnen, för oss där vi stod och tittade på och lyssnade. Och kanske var det då och just vid den specilla tidpunkten som de värderingar  grundlades inombords om alltings lika värde oss människor emellan utan någons särställning i fråga om status och varifrån man en gång kom.

Ytterligare en annan händelse som fick sin betydelse och som kom att befästa trons roll och innehåll i mitt liv var när jag under en av mina vistelser på ett av dom barnhem jag växte upp i, så fanns det äldre kvinna som var djupt troende och som alltid brukade be bönen. Gud som haver med oss, när det var dags att lägga sig till natten.

Så sammantaget fanns det en rad händelser och som tillsammans var och en från sitt håll hade det gemensamt med en sak. Visa och peka på att det finns en Gud.

 

Annonser

Tankar inför påsken


Jag vill till att börja med inleda det här inlägget med några ord från Bibeln. Och följande bibelvers hämtad från Johannesevangeliet 17:15

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.

Det finns så mycket som går att säga/skriva om de här orden som Jesus delar med sina lärjungar strax innan han förs bort för att pinas, lida och korsfästas. Vilket är det centrala och i huvudsak menat till varför och vad som är själv syftet och meningen till varför vi varje år firar påsk, ofta tillsammans med nära och kära och som tillhör vår närmaste familj. Och där utgör vi inget undantag. Ser verkligen fram emot att få träffa mina bägge två döttrar med deras respektive plus barnbarn den här helgen. Inte så ofta det händer, så det är naturligtsvis extra kul varje gång det händer.

Flera kvällar på raken har jag haft svårt för att somna när vi har släckt våra sänglampor för kvällen. Detta på grund av den tinnitus som för några sen drabbade mig i samband med att jag fick så grava hörselproblem att jag inte hade klarat mig utan stöd av de hörapparater jag sedermera fick för att någorlunda fånga upp vad som sägs till mig. Men nu på senare tid har den tinnitus, och som legat på hyfsat acceptabel under några år nu  nivå ökat så pass i styrka och volym, att bara den som själv vet vad det vill säga med ha ett i ständigt brus i öronen, tutande signaler hit och dit, kan till fullo förstå och inse vad det handlar om.

Och kanske var det därför som när jag skulle sätta mig för att skriva det här inlägget jag kom att tänka på Jesu ord. Ord som är en påminnelse, en erinran om att den väg vi vandrar på som efterföljare till Jesus Kristus, och det liv vi lever i tron på att han har frälst oss inte alltid är en dans på rosor. Men och som Jesu ord vill visa på, är vår vandring och vårt liv här på jorden inte alltid ämnade till att leva ett liv, fullt försäkrade om att vi kan känna fast trygghet och tillit i den situation vi befinner oss i.

Men innebär inte för den skull att vi är helt utelämnade till oss själva, helt i avsaknad av allt vad hopp heter.  Paulus skriver till exempel om att vid nått tillfälle var och befann sig de i  svårt trängda  avnöd och av förföljelse  att han misströstade om livet. Kan du läsa om här. Andra Korintierbrevet 1:8-11

Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss. Romarbrevet 5:5

Glad Påsk!