Är det fel att tala om Gud i en postmodernistik tidsålder?


I sin bok: Guds återkomst: En studie av gudsbegreppet inom postmoderna filosofi, skiver Jayne Svenungsson.

 Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt ?Gud är död!? formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud – genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion ? återvänt till filosofin.

Själv ägnar jag inte så mycket min tid åt kring några slags andliga övningar, eller vad man nu ska kalla det för, till att filosofera och ha en massa funderande tankar och grubblerier kring huruvida Gud finns till om huruvida han existerar eller ej.

Redan som när jag var ett litet barn, detta utan att det fanns några som helst kristna influenser eller annat inflyande och påverkan från de som sa sig vara kristna eller nån som sa att man trodde på Gud. För varken nån av mina föräldrar, eller ens någon i min släkt fanns det någon som jag kan dra mig till minnes sällan nämnde i konkreta ordalag de var troende och bekännande kristna.

Men trots det faktum att det förhöll sig på så vis var jag inte gammal, för mig jag var i åldern 5-6 år nånting när en gudsmedvetenhet började växa fram inombords där jag blev övertygad om att det finns en Gud, vilket hörde samman med att även och fast jag inte växte upp i ett kristet hem så kunde det ibland hända att mamma sjöng på någon gammal sång ur psalmboken för oss, hon trodde trots allt på Gud, men längre än så sträckte sig inte hennes tro. Och det var särskilt två psalmer som tidigt etsade sig fast i mitt minne. Den ena heter: Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod… Och så var det: Jag lyfter ögat upp mot himmelen. Hände ofta jag gick och nynnade på de så vackra psalmerna.

En annan händelse var i samband med när jag en dag var ute och lekte med mina kompisar, när plötsligt en man, visade sig han var präst, stannade till hos oss en stund, varpå han började sjunga: Jesus älskar alla barnen, för oss där vi stod och tittade på och lyssnade. Och kanske var det då och just vid den specilla tidpunkten som de värderingar  grundlades inombords om alltings lika värde oss människor emellan utan någons särställning i fråga om status och varifrån man en gång kom.

Ytterligare en annan händelse som fick sin betydelse och som kom att befästa trons roll och innehåll i mitt liv var när jag under en av mina vistelser på ett av dom barnhem jag växte upp i, så fanns det äldre kvinna som var djupt troende och som alltid brukade be bönen. Gud som haver med oss, när det var dags att lägga sig till natten.

Så sammantaget fanns det en rad händelser och som tillsammans var och en från sitt håll hade det gemensamt med en sak. Visa och peka på att det finns en Gud.

 

Annonser

Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

Varför ska jag tro på Gud?


En bland de övriga böckerna som står i vår bokhylla heter: Varför ska jag tro på Gud? Av, Timothy Keller.

Och även fast det handlar om något som inte syns är alltför ett kärt samtalsämne i vår tid och som det inte ens alltid är lika självklart att samtala om i kristna kretsar, så tror jag ändå att vi lite mans ibland behöver stanna upp en stund och fråga oss. Varför och vad är det som gör att just jag tror på Gud.

För, och det har jag lagt märke till mer än en gång när jag kommit i samspråk med andra kristna, att det är en sak att man säger sig vara en troende, men det är en helt annan sak när det kommer att handla om varför och vad det är som motiverar en till att tro.

Och det är inte alltid så självklart i Kyrkan som man skulle kunna tro det är.

Min väg mot Gud. Del 2


Att försöka sätta ord på vad det var som hände den där kvällen när jag för första gången i mitt liv insåg och förstod att Gud är verklig, att han finns till och är absolut sann, det är något som förundrar mig än idag när jag tänker tillbaks på hur det gick till.

För det man ska ha i minnet när det gäller och vad som hände då är att för det första var  min reaktion över när jag insåg att vi befann oss i kristen regi var något jag då upplevde som allt annat än en positiv upplevelse. Jag ville bara dra iväg därifrån så fort det bara var  möjligt , tyckte jag hade blivit förd bakom ljuset genom att dras med till ett sånt ställe, vilket spädde på min irritation ytterligare några snäpp. Men nånting höll mig kvar.

Hur som helst,strax därpå kliver det fram en man och börjar till att predika, men så mycket till predikan var det inte, snarare skulle jag vilja kalla det för hans personliga vittnesbörd som han där och då delade den kvällen

Det var i den stunden som nånting hände, något som det inte går att sätta mänskligt ord på vad det var som hände.  Det är ingen mening att nån varken ber eller kräver av mig att jag skall förklara vad det var som hände, och även det om det är många sen dess som har försökt så har jag alltid gett ett och samma svar, nämligen att den Gud jag inte trodde fanns, visade sig i allra högsta grad vara lika verklig som luften vi andas, om inte mer. Ridån hade gått upp.

Det var i sanning en kväll av mirakel, men min nya livsresa hade bara börjat.

När Svenska kyrkan blev den kristna trons dödgrävare


Den 31 december 2016 skrev Helena Edlund på bloggen: Kristen opinion, om att protesterna kring förslaget kring den nya kyrkohandboken börjat anta former av ett uppror..

Och visst har det funnit de präster inom Svenska kyrkan som inte bara har reserverat sig mot innehållet i denna så märkliga skrift,  en del har till och med opponerat sig mot den. Men i de flesta fall har det slutat med att efter att försökt att tala dessa tilll rätta som står bakom och som pushat på för att så snart som möjligt få den att gälla som en ny kyrkans lära , så har man till sist gett upp och resignerat inte orkat förtsätta kampen för den sunda kristna trons överlevnad.

Helena Edlund, skriver.

Det går nämligen inte att komma runt det faktum, att det som återfinns i Kyrkohandboken är Svenska kyrkans lära. Förändras Kyrkohandboken så förändras teologin. Just därför är det så oändligt viktigt att en ny Kyrkohandbok inte är ett ogenomtänkt hastverk.

Låt mig ge ett alldeles sant exempel: Om det står i Kyrkohandboken att ”Gud är vår Moder” (vilket det gör i handboksförslaget) betyder det att Svenska kyrkans präster förväntas bekänna och förkunna att Gud är vår Moder. Punkt.

Är vi beredda att göra det?

https://kristenopinion.wordpress.com/?s=kyrkohandbok

Framtiden för vare sig för den kristna tron eller för kyrkan, finns det någon sådan för vårt lands vidkommande? Intresset kring kristen tro för gemene man ligger inte direkt på topp idag, snarare är det den sekularisering och som alltmer sätter prägel på vårt land som står på stark tillväxt, och idag finns det ingenting som talar och pekar mot en kursändring i det avseendet.

Har då alla de protester och den kritik som har framförts till bl.a Ärkebiskopen med  flera varit förgäves? Resultatet och svaret på den frågan ser vi nu.

Törs knappt tänka tanken på vilka konsekvenser det här kommer att få på lång sikt för kyrkans framtida väl och ve. Mest ve antagligen.

Min väg mot Gud. Del 1


När jag var 19 år ung blev jag frälst. Och med tanke på att jag inte hade vuxit upp i ett kristet hem med den kristna trons värderingar och med allt vad det innebar att leva ett liv som kristen, så fanns det ingenting som talade för att jag en dag skulle  bli en kristen. Det fanns ingen, vare sig på min Fars eller min Mors sida som var kristen och som hade någon som helst anknytning till kyrkan. Vi var som det heter, råhedningar hela bunten, i hela ledet. Det låg liksom inte i släkten.

Men så en kväll, detta var nån gång i slutet av september det året så hade min Mor övertalat mig till att följa med henne till ett ställe i Göteborg där det skulle finnas människor som skulle hjälpa mig till att försöka få rätsida på mitt liv, som då var på god väg att helt gå  käpprätt åt skogen, vilket det på sätt och vis redan hade gjort.

Det jag då inte visste om vart det var vi var på väg någonstans den där kvällen var att det var i kristen regi och miljö, nämligen på LP-stiftelsens kontaktlokal som då låg beläget på central plats i Göteborg, inte så långt bort från Avenyn. Idag finns det tyvärr inte längre kvar nån verksamhet där det då låg på Drottninggatan.

Det här skulle snart visa till att bli en minst sagt dramatisk kväll för mitt vidkommande, för när det gick upp för mig att vi befann oss under kristet tak då ville jag genast bege mig iväg därifrån, fly bort från det där.

Men mer om vad som sen hände kommer jag att återkomma till längre fram.

 

Därför finns det inget annat evangelium


Ibland händer det att det har dykt upp kristna förkunnare på den kristna arenan som förmedlar budskap om att bara för att man tror och bekänner sig till den kristna tron, så är det ingen garanti för att man har sin inträdesbiljett klar till att komma in i himlen den dagen man dör.

Det här något av den  absolut värsta villfarelse som då och då florerar inom kristen förkunnelse och undervisning. För att det första så bygger ett sådant tänkande på att Jesu död och försoningsverk på korset inte räcker till för att en människa ska bli frälst. Det behövs ytterligare offer menar man på.

Men om det nu är på så vis att de ord som det står skrivet om i Romarbrevet kap 10:9 Ty om du med din mun bekänner att Jesus är Herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad, inte var sant, utan i stället skulle ersättas av en massa mänskliga gärningar för att bli godkänd och bli förklarad rättfärdig inför Gud, har man inte då ersatt det sanna och äkta evangeliet med ett annat evangelium? Detta trots att det faktum inte finns något annat.

Men likväl händer det som inte får hända inom kristen förkunnelse när man menar på att tron på evangelium inte är ett fullgott skäl för en människas frälsning, utan att det finns något som man själv genom egna ansträngningar måste lägga till för att bli frälst.

Det här är något som jag tror att flesta kristna nån gång under sitt liv brottas med, inklusive mig själv. Det är lätt hänt att man tar miste, och kommer det då nån predikant som förmodligen är mer hemmastadd i Skriftens ord än vad man själv är, då är det klart man lyssnar till vad han säger. Men, och som Paulus skriver i Galaterbrevet 1:8

Men om någon, vore det så jag själv eller en ängel från himlen,skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom.