Kulturmördarna i Göteborg skäms inte för sig. Vad händer i Göteborg?


För inte så länge sen när jag pratades vid med bästa kompisen i Göteborg, sa han. Du skulle inte känna igen dig om du kom till Göteborg idag, och ännu värre kommer det att se ut om några år,sa han. Jag förstod vad han syftade på.

När det gäller just och beträffande  Göteborgs kommun har det vid flertal tillfällen kantats av en rad, riktigt präktiga skandaler kring mutaffärer och andra skumma affärer som inte tål se dagens ljus , kring flertal av de politiker som har styrt i Göteborg, och som många därför förknippar med den staden när det talas om den.

När och vad som nu händer det mer eller mindre sker  kulturmord mot gamla, anrika byggnader i Göteborg, där man antingen river, eller flyttar på byggnader till annan plats för att ge utrymme för nybyggnation, då blir jag nästintill tårögd, men inte desto mindre upprörd vad som numera händer och utspelar sig i Göteborg.

Huset på den övre bilden av det här fotot var jag övertygad om att det var K-märkt och därför inte fick röras, än mindre tas bort.  Men för de styrande i Göteborg har man uppenbarligen ingen som helst vördnad och respekt för den stadens historia och kulturverk. Och det är sorgligt, mycket sorgligt och bedrövligt!

Lars-Anders Johansson, sätter lite ord på mina känslor det han skrev på Twitter.

 

Före och efter i Göteborg. Svårt att förklara sådana kulturmord med annat än ondska.

Annonser

Sommaren 1977 – När punken kom till stan.


Det var då som punken kom till Sverige och som spred sig snabbt över landet.

Ovanstående ord var ett citat, hämtat ur tredje och avslutade delen av programserien som sändes på Svt med rubriken: Eran – Punk i tre delar.

Själv befann jag mig då i tonårsåldern med allt vad det innebar av att vara ung och bosatt i en förort till Göteborg, närmare bestämt i Angered.

1977 var ett minst sagt omtumlande år på många sätt. Själv hade jag flyttat in i min första lägenhet det året och som bestod av 2 rum och kokvrå. Jag har för mig att hyran låg omkring på 600/700 :- i månaden, inte så mycket om man jämför med vad och hur mycket det idag kostar, men så är också penning värdet idag ett helt annat och som inte går att jämföra med den tidens växelkurs.  Minns att det var mycket strul, fester som spårade ur och ständigt var lägenheten fullt av de som gärna kom för att få sig en bit mat, kylskåpet och skafferiet tycktes som det var, var och ens personliga egendom till att inskaffa sig förnödenheter. Eller så var det av helt andra anledningar mitt hem invaderades av folk,samt i dess släptåg.

Man behövde aldrig känna sig ensam om man säger så. Sen är det ju som så att även om man ständigt och jämt är omgiven av folk, kompisars kompisar och deras tjejer, plus alla andra som man inte kände som fanns där, så stod inte det som nån slags garant för att man för den skull inte alltid kände sig ensam. För om sanningen skall fram så blev man nog  mer oftast  uttnyttjad och behandlad efter vad och hur mycket en del tyckte de kunde suga ur en och skaffa sig fördelar av,  än motsvarande  de som var ens sanna och äkta polare och hur de betedde sig.

Jag har nu tittat på den här så omtalade dokumentären som gick på Tv i tre delar. På många sätt var det rätt intressant att titta på ett program som det här och som handlade om så mycket mer än när punken fick sitt genombrott i vårt land. Några av de saker man försöker ge sig på att belysa i programmet var den förortsproblematik, vilket var och blev ett direkt resultat av miljonprogrammet där betongförorter växte fram som svampar ur marken runt om i vårt land.

Problemet med en sån här Tv-dokumentär, som för övrigt är av skiftande kvalité är när man stigmatiserar en hel ungdomsgeneration på det sätt som görs och framförs i den. Visst fanns det problem av olika art. Visst fanns det de ungdomar som mitt i bland oss kände sig både svikna och bedragna av en vuxenvärld som inte alltid själva var vuxen och mogen till att ta hand om en hel familj och som därför inte kunde axla det ansvaret på det sätt som förväntades av dom till att göra.

Och visst fanns det dom som kände sig både desillusionerade och utan någon större  tro på framtiden målades den därför upp i mörk kulör. Själv minns jag tydligt vilka effekter det fick och vad det förde med sig av krismedvetande i samband med att den stora varvskrisen slog till på fullt allvar runt -77. Det var och kändes helt surrealistiskt, det som hände då. Ena dan kunde man läsa i tidningen om hur de stora varven, Götaverken, m fl, lockade ungdomar till sig med betald utbildning och andra lockbeten, för att snart läsa om alla de uppsägningar och varsel som ägde rum inom varvsindustrin.

Så på många sätt var det en tid som inte lockade till att se vidare ljust på framtiden. Men allt var inte nattsvart, som man vill få det till att framstå helt sanningsbaserat, utan några större perspektiv och bredare analys om samhällsklimatet som det var och då kunde ta sig uttryck.

Det var mitt upp i all och hela den här röran och smått kaotiska samhället  som punkmusiken fick sitt genombrott.  Och plötsligt fanns det de som fick utrymme och ge full hals åt all frustration och ilska som fanns inombords genom den musiken, som stundom var helt i avsaknad av taktfast rytm och vissa fall där man inte ens visste var ett rätt ackord vad för nåt till att  hantera strängarna och slaginstrumenten på rätt sätt ,ändå tilltalade det en del till att digga med. Däremot band som Ramones och The Clash, lyssnade man till ibland. De kunde onekligen sin sak.

Själv, liksom de flesta av mina kompisar lyssande jag helst och ofta till något helt annat och som jag kände gav mig nått än till nån slags knepig konstart av musik som man aldrig riktigt förstod sig på. Särskilt inte musiken.  När det sen gällde de som hade ett behov av att på olika sätt utmärka sig, både genom sin klädsel och frisyr, så tog man sällan någon större notis om dom, detta av den enkla anledningen skull att själva kände vi att vi hade inget behov av klä oss, eller se ut på ett speciellt vis för att vi skulle märkas och dra uppmärksamheten till oss.

Men ändå hade vi mycket som var gemensamt. Vi tillhörde trots allt samma klass.

Det var också en sommar innehöll allt plus lite till vad som är värt att minnas och komma ihåg från den tid i  mitt liv när man hade som allra mest kul och där varje ny dag alltid överträffade sig själv mot den dag som var igår och vad som då hände. för slags upptåg.

 

Min väg mot Gud. Del 1


När jag var 19 år ung blev jag frälst. Och med tanke på att jag inte hade vuxit upp i ett kristet hem med den kristna trons värderingar och med allt vad det innebar att leva ett liv som kristen, så fanns det ingenting som talade för att jag en dag skulle  bli en kristen. Det fanns ingen, vare sig på min Fars eller min Mors sida som var kristen och som hade någon som helst anknytning till kyrkan. Vi var som det heter, råhedningar hela bunten, i hela ledet. Det låg liksom inte i släkten.

Men så en kväll, detta var nån gång i slutet av september det året så hade min Mor övertalat mig till att följa med henne till ett ställe i Göteborg där det skulle finnas människor som skulle hjälpa mig till att försöka få rätsida på mitt liv, som då var på god väg att helt gå  käpprätt åt skogen, vilket det på sätt och vis redan hade gjort.

Det jag då inte visste om vart det var vi var på väg någonstans den där kvällen var att det var i kristen regi och miljö, nämligen på LP-stiftelsens kontaktlokal som då låg beläget på central plats i Göteborg, inte så långt bort från Avenyn. Idag finns det tyvärr inte längre kvar nån verksamhet där det då låg på Drottninggatan.

Det här skulle snart visa till att bli en minst sagt dramatisk kväll för mitt vidkommande, för när det gick upp för mig att vi befann oss under kristet tak då ville jag genast bege mig iväg därifrån, fly bort från det där.

Men mer om vad som sen hände kommer jag att återkomma till längre fram.

 

Bergsjön då och nu. – Facit av Sveriges misslyckade integrationspolitik.


Det var aldrig så stökigt i slutet av 70-talet i Göteborg, och i dess förorter mot hur det är och vad som händer idag, i vår tid. Men visst fanns det en del bostadsområden som man gärna undvek att vistas i när det blev mörkt, men även om det så var mitt på blanka dan kände man ett obehag inombords när man begav sig ut i de trakterna.

Bergsjön var ett sånt område, vilket inte hade och ägde nån vidare god renommé i allmänhetens  medvetande, det redan på den tiden. Det var som sagt ett ställe dit man inte gärna begav sig om det inte var absolut nödvändigt, och om det nu var så att man av nån anledning hade begett sig ut där för att åka hem till nån kompis eller i annat ärende, så var man noga med att se till att man hade ryggen fri. Jag avskydde verkligen Bergsjön, men det var det fler som gjorde.

Men det Bergsjön som var då, har det då blivit mycket bättre sen dess? Nej, snarare tvärtom!

För med tanke på vad som nu har hänt där två ordningsvakter nu har blivit så svårt misshandlade att det enda rätta beslut som kunde fattas efter de här överfallen var att, och som man nu riktigt har gjort, där skyddsombudet gått in och stoppat allt vidare vaktarbete vid rymdtorget. Ingen skall självklart behöva att med risk för sitt eget liv och lem arbeta under såna förhållanden.

Läs mer om det här.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/vaktare-forbjuds-jobba-pa-rymdtorget

Dessvärre finns den här problematiken i  snart var och varenda svensk stad där det bor fler än 10 000 invånare, så Bergsjön utmärker sig på intet sätt vara ett bostadsområde som är tydligt och skrämmande exempel på politikers så totalt misslyckade integreringspolitik, det är dom som primärt bär huvudansvaret för att det idag ser ut som det gör i områden likt Bergsjön idag, och som därför all konstruktiv kritik bör riktas mot.

I en debattartikel i G-P skriver Professor, Göran Svensson: Integrationspolitiken bidrar till vi och dom. Här ett citat ut den artikeln.

Integrationspolitiken har under decennier i huvudsak tillämpat ett snävt och otillräckligt synsätt på att förbättra människors delaktighet och integration i det svenska samhället med fokus på arbete och utbildning (ekonomisk integration) och bostäder och språk (social integration) för människor som kommit hit.

Integrationspolitiken borde i stället bygga på att de människor som kommer hit har ett eget livsavgörande ansvar att bli delaktiga i samhället och medborgarna ges förutsättningar att vara delaktiga.

http://www.gp.se/nyheter/debatt/integrationspolitiken-bidrar-till-vi-och-dom-1.159185

Om detta råder det ingen som helt tvekan om att det är sant, vilket den höga ungdomsarbetslösheten i dessa segregerade områden vittnar om.

Du är välkommen till Göteborg


Kom att tänka på den gamla välkända visan, och som står som rubrik till det här inlägget, när jag läste på GT:s hemsida, om att Göteborg har utsetts till världens tredje goaste stad.

Gillar det som Lasse Kronér, sa

– Det hade jag inte trott. Göteborg hade jag kanske inte satt så högt upp på min lista, men göteborgarna hade jag haft i topp. Vi är jäkligt sköna.

– Jag märker det själv när jag är ute i landet, att vi har ett väldigt bra rykte. Det händer mycket skit i vår stad just nu, men det finns också en go och positiv anda här, säger han.

http://www.expressen.se/gt/goteborg-ar-varldens-tredje-goaste-stad/

Själv är jag både född och uppväxt i Göteborg, sen att det blev som det blev att jag av olika anledningar flyttade därifrån, har för den skull inte betytt att jag har glömt den staden.