Om att ta lärdom av sina egna misstag


Är jag inte sen att erkänna om jag har gjort fel. Men visst händer att man gör sina tabbar och gör sina misstag. Ingen är felfri, allra minst jag.

Kvällen som var igår blev inte riktigt som jag hade tänkt mig att den skulle bli. I stället för att som det brukar vara och se ut en fredagskväll där vi tar det lugnt, kanske äter nått gott, och tittar på Tv tillsammans till något bra och underhållande Tv-program, så blev det något helt annat som jag till större delen av kvällen ägnade mig åt, nämligen åt en diskussion med utgångspunkt som handlade om President Trumps uttalande och erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, vilket har fått bl.a Sveriges utrikesminister, Margot Wallström att gå i taket, liksom flera andra som inte går att räkna till att vara den Israeliska statens vänner.

Dessvärre hände det som allt som ofta sker när man ger sig in i en diskussion på nätet att det bara efter en kort stund spårade ur och blev inte alls så som jag hade tänkt mig. Till viss del får jag ta på mig skulden att det rann iväg som det gjorde igår och att diskussionen som egentligen borde ha haft rätt fokus med inriktning om vad det var det faktiskt handlade om, förflyttade sig för en stund till ett sidospår, där det om det hade velat sig riktigt illa fullständigt havererat, men jag tror ändå det hela redde bra upp sig till slut. Jag hoppas det.

Men visst är det märkligt ändå, att när det kommer  till en diskussion, oavsett vad det än må handla om, så förr eller senare spårar det av nån anledning ut och tar sig gärna uttryck genom alla tänkbara och de mest otänkbara medel man kan komma på för att kasta skit på varann där de mest grövsta invektiv avlöser varann, i något som kan liknas vid en tävling som går ut på vem som kan spotta längst, eller vem som är störst och bäst på att fälla de mest dräpande replikerna.

Men ska det då behöva vara så här? Och om, varför i så fall?

 

Annonser

Om allt det som aldrig borde ha sagts


Det verkar som att i vår tid det är modernt att använda sig av ett språk, en vokabulär som är så grov som möjligt, precis som det vore nån slags tävling över vem som kan spy och vräka ur sig de mest fantasilösa och groteska invektiv, vilket är ett återkommande koncept på sociala medier idag.

Uppenbarligen finns det ingen bortre gräns över hur långt det här sträcker sig. Å andra sidan finns det heller inte som det tycks nån inre gräns över vad man själv anser sig få tycka och tänka och som man i sin tur sätter ord på, utan att man ens reflekterar över om det var dumt som man hade sagt, tuta och kör bara är devisen. Och de inre spärrarna som säger till oss när nåt är fel och som finns till av den enkla anledningen skull att vi inte ska passera ett visst område inom oss själva och ge uttryck för, innan det är för sent och skadan är ett faktum, det har man för länge sen passerat.

Döda den negern! Skjut det aset i ansiktet! Är bara ett litet axplock som jag här gav exempel på hur det kan yttra sig, t.ex som på Twitter, detta utan att nån reagerar och tycker det var nåt konstigt med det. Varför bry sig liksom?Här bara måste vi bemöda oss med att våga ställa den kritiska  frågan, inte minst till de som står bakom Twitter. Hur i all världen är det över huvud taget möjligt att den här typen av kvalificerat skitsnack och tomt prat släpps i genom, utan någon som helst reaktion från de ansvariga? Men tydligen är det som så att det är internets lagar som gäller för det skrivna ordet på Twitter. No censur!

Men frågan är vad det gör med oss själva, och vad är det som har gjort när man störtdyker rakt ner i avgrundens djup och därifrån hämtar inspiration från det allra mörkaste av sitt inre jag till att formulera på det sätt man gör, och som allt för ofta är ett återkommande tema.

Tror vi behöver få till en diskussion om det här.