Är det fel att tala om Gud i en postmodernistik tidsålder?


I sin bok: Guds återkomst: En studie av gudsbegreppet inom postmoderna filosofi, skiver Jayne Svenungsson.

 Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt ?Gud är död!? formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud – genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion ? återvänt till filosofin.

Själv ägnar jag inte så mycket min tid åt kring några slags andliga övningar, eller vad man nu ska kalla det för, till att filosofera och ha en massa funderande tankar och grubblerier kring huruvida Gud finns till om huruvida han existerar eller ej.

Redan som när jag var ett litet barn, detta utan att det fanns några som helst kristna influenser eller annat inflyande och påverkan från de som sa sig vara kristna eller nån som sa att man trodde på Gud. För varken nån av mina föräldrar, eller ens någon i min släkt fanns det någon som jag kan dra mig till minnes sällan nämnde i konkreta ordalag de var troende och bekännande kristna.

Men trots det faktum att det förhöll sig på så vis var jag inte gammal, för mig jag var i åldern 5-6 år nånting när en gudsmedvetenhet började växa fram inombords där jag blev övertygad om att det finns en Gud, vilket hörde samman med att även och fast jag inte växte upp i ett kristet hem så kunde det ibland hända att mamma sjöng på någon gammal sång ur psalmboken för oss, hon trodde trots allt på Gud, men längre än så sträckte sig inte hennes tro. Och det var särskilt två psalmer som tidigt etsade sig fast i mitt minne. Den ena heter: Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod… Och så var det: Jag lyfter ögat upp mot himmelen. Hände ofta jag gick och nynnade på de så vackra psalmerna.

En annan händelse var i samband med när jag en dag var ute och lekte med mina kompisar, när plötsligt en man, visade sig han var präst, stannade till hos oss en stund, varpå han började sjunga: Jesus älskar alla barnen, för oss där vi stod och tittade på och lyssnade. Och kanske var det då och just vid den specilla tidpunkten som de värderingar  grundlades inombords om alltings lika värde oss människor emellan utan någons särställning i fråga om status och varifrån man en gång kom.

Ytterligare en annan händelse som fick sin betydelse och som kom att befästa trons roll och innehåll i mitt liv var när jag under en av mina vistelser på ett av dom barnhem jag växte upp i, så fanns det äldre kvinna som var djupt troende och som alltid brukade be bönen. Gud som haver med oss, när det var dags att lägga sig till natten.

Så sammantaget fanns det en rad händelser och som tillsammans var och en från sitt håll hade det gemensamt med en sak. Visa och peka på att det finns en Gud.

 

Annonser

Tankar och funderingar om bön och om…


Som kristen går det aldrig nog att understryka hur viktigt och angeläget det är att man har levande böneliv, för utan att man inte ber, och helst en stund varje dag så till sist torkar det till på insidan av en. Men trots det faktum att jag väl känner till betydelsen av att be händer det allt som ofta att jag inte gör det.  Jag har ingen som helst ursäkt till varför det blir så. Ibland kan det till och med gå flera dagar innan jag sätter mig, står eller ligger och återigen söker Herrens ansikte i bön och åkallan.

Jag läste idag ett blogginlägg, skrivet av Anders Gerdmar, på Håkan Sunnlidens blogg, som handlar om just bön och som grep tag i  mig.

Läs gärna det jag delar vidare här.

http://hakansunnliden.blogspot.se/2017/11/gastblogg-anders-gerdmar.html

Jag har märkt att så fort jag skriver ett inlägg på temat: Kristet liv, så sjunker frekvensen av de som besöker min blogg rätt så drastiskt ner till i det närmaste ingenting alls. Det här är något som jag till och från har funderat över vad det beror på. Men en sak har jag förstått och insett att detta med att skriva inlägg som direkt berör och handlar om  det kristna livet, det är som att köra huvudet in i en betongvägg, av egen kraft, och säg vad är det för mening med det? Varför lägga ner tid och energi på nåt som ändå ingen bryr sig om? Det är naturligtvis förenat med ren och skär meningslöshet.

Men nu är det inte först och främst det som är det bakomliggande motivet till varför och anledningen till varför jag skriver, för om det hade  byggt och handlat om det då hade jag i så fall kastat in handduken för länge sen.