Läste Mia Törnbloms bok


Läste igår ur sista sidan ur Mia Törnbloms självbiografi: Så dumt.

Det var första gången jag läst nån bok som hon själv har skrivit, men säkert blir  det inte den sista bok jag läser och som har utgetts av henne.

Det är både en sorglig, dramatisk och en väldigt spännande bok, där hon inte sticker under stol med den hon en gång var och det liv hon levde som en, fullfjädrad narkoman, med allt vad det innebar avatt blåsa folk på pengar till höger och till vänster, och där inte ens hennes egen familj blev förskonade eller undkom från att bli både sårade, blåsta,men som där deras kärlek till henne aldrig sviktade utan som alltid fanns där troget kvar.

Från det att hon var 19 år fram till det år hon skulle fylla 29 var det fullt pådrag med ett ständigt knarkande natt och dag och som hon länge inte ville ge upp och göra upp med och få ett slut på. Det var allt annat än ett hedersamt liv hon levde stundom i Stockholms undre värld där hon hennes polare hade satt i nått system hur man bedrar och lurar skiten ur godtrogna människor sida och där man inte tycks ha skämts det minsta för det tillvägagångssättet heller att beté sig på. Utan där allting är tillåtet för att fixa fram mer pengar så att man kan få sitt dagliga behov tillfredsställd av en ännu en ny fix, där finns ingen måtta på uppfinningsrikedomen till föra till och med de man älskar bakom ljuset. Helt utan skrupler.

Men en dag tog det ”roliga” slut, festen var över och livet tog sig en helt annan vändning och hon fick börja om från ruta 0 igen. Och det har hon verkligen lyckats med kan man säga.

Det är inte ofta det har hänt att jag har läst böcker av den här kalibern och som handlar om en människa kamp till att ta sig från ett hårt liv med allt vad det innebär för slags leverne som narkoman till att bli fri och helt och hållet ren som människa, återställd till den man bör och den man kan vara med ett liv helt utan droger. Inte för att jag är ointresserad av ämnet som sådant utan för att jag personligen är så pass initierad, vet så mycket om, både om hur det fungerar och när allt inte fungerar som det ska i den världen. Och så därför har jag aldrig känt nåt behov av att förkovra mig mer om vad det handlar om. Och förresten det vet jag också, det behöver jag inte läsa mig till för att förstå mig på.

Själv var jag inne i drogsvängen när jag yngre, betydligt mer yngre än vad jag är idag. Men mycket tack vare det faktum att det fanns de som hade bra koll på vad jag sysslade med, även om de inte förstod allt och omfattningen av mitt missbruk, så fick jag god hjälp till att slita mig ifrån det livet i tid, innan jag så att säga var och blev ett ohjälpligt offer för mig själv.

Men att fixa det på egen hand det hade jag nog själv aldrig rott i hamn på egen hand.

Och när jag dessutom ibland tänker på de bland en del bland mina polare från den tiden som själva gått under på grund av sitt drogmissbruk och inte längre finns kvar i livet, då har jag svårt för att uppbringa nån slags glädje inombords över att det gick så mycket bättre för mig, åtminstone i det avseendet.

På sin höjd kan jag känna mig lättad, men inte mycket mer än så. Det räcker för mig.

Annonser

Lyssna på ljudbok, kan det va nåt?


Jag har alltid, fram tills helt nyligen tyckt och ansett att böcker det är något man i första hand läser och inte något man lyssnar till.

Men efter det att jag häromdan lyssnade till den så både intressanta och spännande boken: Tyranni, av Timothy Snyder, vilket jag alltså gjorde genom att för första gången lyssna till en bok via en ljudbok, så därför är jag nog beredd att tänka om när det gäller det här.

Så idag när vi var på biblioteket för att både lämna in det som det var dags för, innan vi hade fått en påminnelse om att lånetiden hade gått ut så passade jag på att själv försöka hitta nåt intressant att lyssna till.

Och det gjorde jag också. Den ena boken heter: Ögonblick som förändrar livet, av Annika Östberg. Det är för övrigt hon själv som är uppläsare, vilket gör att det känns som att det på så vis blir en mer personlig prägel av innehållet än om någon annan hade stått för uppläsande.

Den andra boken är ett riktigt mastodontverk och heter: Nionde arméns undergång: kampen om Berlin 1945. Så här har jag att sysselsätta mig med ett tag, nämligen i 16 timmar och 30 minuter, och det gäller bara för sist nämnda bok.