Citatet. – Kloka ord på Twitter.


På sistone har röster höjts att vi som debatterat barnäktenskap ägnar oss åt alarmism. Jag har jobbat som rektor i förorten i fem år. Under denna period har vi varje år behövt göra orosanmälningar utifrån misstanke om bortgifte av barn. För dessa flickors skull tystnar jag inte

Annonser

Har fördriver kanske inte alltid hat, men ibland undrar jag…


I  den mycket välgjorda och sevärda Dokumentärserien som sändes på Svt här för leden, och som gick under namnet: Länge leve demokratin, reste Jan Scherman land och rike runt där han träffade se som var på väg uppåt i karriären inom politiken, och de som har funnits med ett tag och som satt sitt signum inom politiken, var och en på sitt sätt.

Men kanske var det det  möte han hade med den nazist när han befann sig i Almedalen som mest har etsat sig fast vid näthinnan på mig och som jag egentligen helst vill glömma, men som bara gav en dyster påminnelse om en ömklig nazists inre tankar och vad det är för slags ideologi nazismen står för, och som enligt min mening inte är förenlig med att höra hemma i ett öppet demokratiskt samhälle  och som där hör samman med de regler som där är gällande för de medborgare som där bor, lever och befinner sig.

När som nu denna nazist kväker ur sig sitt hat och gör gällande för, Jan Scherman att han inte ämnar vilja prata med honom, detta enbart på grund av att Jan Scherman är jude, då har denne ömkliga varelse till nazist förvisso visat sitt rätt ansikte och det han står för. Men ändå är det inte som vore det nått nytt under solen där någon har satt nån slags ny agenda om något vi aldrig sen tidigare har hört förut och som somliga vill tuta in i öronen på oss, men som har förstånd nog  att använda vårt rationella tänkande och logiskt tänkande på rätt sätt.

Det finns dom som menar på att, genom att man tillmätter nazister tillmälen som, patrask, som jordens avskum, så sänker man sig därigenom ner till deras nivå genom att man beter sig och svarar upp mot dom på det viset.

Men då har man glömt några viktiga detaljer i det här sammanhanget. Det jag tänker och åsyftar på är vad de allierad under kriget ansåg om en nazists rätt till liv, nämligen och som bland många var en utbredd uppfattning, nämligen: En bra nazist är en död nazist!

Nu menar jag inte, och det är inte heller min avsikt att mena på att varje enskild individ som idag är en nazist rakt i genom förtjänar döden, så förstå mig rätt nu. Men det innebär inte för den skull att jag gör minsta avkall till att kalla dessa mörkermän till sitt rätta namn. Ord som, världens avskum känns snarare som det är i underkant för vad som i allt är värt och riktigt att sätta det epitetet på dom.

https://www.svtplay.se/video/17480402/lange-leve-demokratin/lange-leve-demokratin-den-nya-makten-sasong-1-den-nya-makten

 

 

Du som nån gång har tröttnat på staden där du bor


Kommer säkert att känna igen ett och annat som jag har tänkt dela med mig av i det här inlägget.

För några år sen hade Expressen utlyst en tävling om vilken som är Sveriges tråkigaste stad. Och om jag inte helt misstar mig så var det här något man under några år återkom till,  där läsarna skulle utse vilken som var Sveriges tråkigaste stad.

Själv har jag sen efter det att jag tidigt 80-tal flyttade från Göteborg bott på olika platser runt om i vårt land. Ibland har jag haft och fått glädjen att lära känna fantastiskt fina och älskvärda människor och som jag hade kontakt med även under en period sen efter det att jag flyttade därifrån, men så småningom rann det hela ut i sanden.

Själv betraktar jag mig som en öppen person och som tycker det är lika fantastiskt varje gång det händer när man får lära känna och stifta bekantskap med människor man nyss har lärt känna. Det betyder dock inte att, ”bara” för att jag egentligen inte är främmande för vem som helst och inte är allmänt misstänksam mot ständigt nya intryck och nya influenser, så får jag per automatik ett leende tillbaks. Glöm det.

Och visst har det många hänt att jag självkritiskt har frågat mig själv vad det är för fel på mig, vad gör jag för fel,etc, som inte efter det jag snart har bott där jag nu bor, det vill säga i 30 år, nästa år, och fortfarande finns det ingen som jag kan kalla som vore det en nära vän, nån som jag kan plinga till och fråga om han är intresserad över att ta en fika nånstans på stan, eller hitta på nån annan kul grej att göra tillsammans med. En sån person finns det bara en i mitt liv, och han bor inte här, han bor i Göteborg. Svårt med spontana och oanmälda besök då.

Men jag har slutat att klandra mig själv för det här vid det här laget. Varför dunka huvudet sönder och samman över att man känner sig  frustrerad över något som man ändå inte kan ändra och rå på?

Och kanske är det som så att det är det priset man får betala över att man en gång i tiden bosatte sig i en liten svensk småstad, där man vare sig har anknytning till, till vare sig släkt eller nån man känner?

Men visst har det många hänt att jag har känt att, nu ger jag upp det här och drar vidare till nästa place och stad.

Just Vetlanda, som den här stan heter där vi bor, är svåröverträffad när det gäller folket som bor här, som i största allmänhet ger intryck av att vara både skitsura, tråkiga, och bittra individer på en och samma gång. Sällan man ser nån som är på ett glatt humör i den här stan. Nej, sur och introvert är det som gäller här.

Och kanske är det som så att den här småstaden inte utmärker sig så mycket annorlunda på tråkighets-skalan än i jämförelse med och mot vilken annan svensk småstad som helst? Kanske är det likadant överallt, vart man än kommer?

Nä, bonnläppar är vad dom är.

En ny kristen blogg


Vid sidan om den här bloggen startade jag igår en ny blogg, och som jag har valt att kalla: Efterföljelse. Här länk till den sidan.

https://efterfoljelse.wordpress.com/

Eventuellt kommer den bloggen att framöver bli min huvudblogg där jag i första hand kommer att skriva mina inlägg, men det återstår att se.

Syftet med den bloggen är att jag där i huvudsak vill lägga fokus kring frågor som, varför ska jag tro på Gud? Och mycket annat som rör och handlar om kristen tro.

Man ska aldrig ta nått för givet


Men det brukar jag inte göra heller. I morse vaknade jag av ljuset som strålade in genom fönstret till vårt sovrum. Men varför hade jag inte hört signalen från väckarklockan och inte reagerat när den började till att alarmera? Det dröjde dock inte så länge innan jag förstod varför och orsaken till att jag inte hade hört den.

Det var bara krasst konstatera att jag nu är i det närmaste stendöv i ena örat, vilket innebär att om jag ligger med huvudet på vänster sida om kudden, så hör jag ingenting i det andra örat, det är knäpptyst.

Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle bli om jag en dag vaknar upp till en ny dag och märker att jag inte hör nånting på det andra örat heller. Men det var just precis det som hände mig häromåret och som jag under en tid fick leva med. Snacka om att känna sig instängd i sin egen kropp, för det var precis så det kändes.

Men efter bara ett litet tag fick jag tillbaks hörseln på det ena örat, inte 100% märk väl, men ändå så bra att jag kunde klara av att lyssna till vad folk sa utan att de behövde höja rösten, tidigare var min fru så illa tvungen att hon behövde skrika för att jag skulle höra nånting alls om vad som sades.