Ommöblering pågår

Vi fick till uppgift att hämta två av våra barnbarn på förskolan idag, ( förstår inte varför det heter förskola när de är så små) och sen följde med oss hem en stund. Och som vanligt var det fullt ös, fullt medvetslös från första stund, fram till för en liten stund sen de blev hämtade av sin mamma.

Det är helt otroligt hur en del saker och prylar har en viss förmåga att flytta på sig, allt från vad som står inne i köksskåpet till där man kommer åt att hitta spännande saker till att sprida runt om i lägenheten.

Men det är lika roligt och fantastiskt varenda gång de är hemma och hälsar på hos oss. Och vad gör det att det blir lite rörigt och till viss del ommöblerat lita varstans? De måste ju ändå få röra på sig utan att man hela tiden sitter med andan i halsen löver att nåt ska gå sönder. Och skulle det göra det, vad i hela världen gör det i så fall?

Annonser

En soldats erinran

I  samband med att när jag hade ryckt in lumpen fick vi utöver all utrusting, med allt vad det innebar av olika slags uniformer, även en bok som vi fick behålla under tiden vi låg inne som värnpliktiga och som hette: En soldats erinran.

Idag minns jag inte vad som stod att läsa i den, men jag kommer ihåg  jag tyckte den var mycket intressant gå i genom, i den mån man hade nån tid över för att lägga sig till ro och läsa en stund.

En av de saker man inledningsvis la ned mycket tid på oss från överordnade sida var att drilla oss i disciplin, vilket innebar mer än hur man utförde sin honnörshälsning på korrekt sätt, till en mängd olika slags övningar som vi snart var och blev präglade av i vår tjänstgöring.

Och jag säker på att utan all den träning, inte minst i disciplinerat tänkande  hade säkert flertal av oss varit betydlig mer  vårdslösa i sitt hanterande om hur man skulle använda sitt skjutvapen på rätt sätt utan att nån kom till skada eller på annat sätt  råkade komma i vägen för ett skarpladdat vapens eldskur.

SD-ledaren Jimmie Åkesson, har nu gått ut med att det enda tänkbara sätt för att få bukt med den  den organiserade brottsligheten, och som han har förklarat krig mot,  är att sätta in militära förband för att bekämpa och till att uppnå resultat som polisen inte längre mäktar med, och som därför bör ligga på miltärens ansvarsområde.

Som svar på det har Stefan Löfven på en direkt fråga från TT svarat.

TT: Men du utesluter inte att sätta in militär?

– Vi tittar på vad det finns för möjligheter, jag ser inte det som den första lösningen, men vi ska titta på hur vi får bort gängkriminaliteten.

Det vi alla kan vara överens om är att organiserad brottslighet till varje pris måste bekämpas med alla de tänkbara resurser som står tlll förfogande för att övervinna dessa, till vilka inte hör hemma i ett öppet samhälle.

Men då till själva kärnfrågan. Är det då på alla sätt rätt och riktigt att vända sig till krigsmakten för att de i sin tur får huvudansvaret för att återställa lag & ordning i vårt samhälle? Är det rätt lösning? Att staten nu måste visa handlingskraft och ta itu med de samhällsproblem som redan har växt sig stora och som till synes är bortom all kontroll för den ordningsmakt som i det närmaste helt har gått dom ur händerna i kampen mot brottsligheten, så är det bara tvunget att man nu tar tillbaka initiativet och gör allt vad som åligger dessa beslutsfattare till att fatta de beslut som nu både krävs och som behövs.

Men att sätta in militär? Nej, det tror jag inte på som nån vidare bra lösning.

Möjligt jag får redigera den här texten senare.

https://www.sydsvenskan.se/2018-01-17/lofven-utesluter-inte-att-satta-in-militar

 

Vad är fördom?

Anders Leion,har skrivit några intressanta rader om: Utan fördom ingen vishet. Här.

https://detgodasamhallet.com/2018/01/12/utan-fordom-ingen-visdom/#more-10996

 

Vad är en fördom? Det är den samlade erfarenheten inte bara hos den enskilde individen utan också sådana föreställningar som han ärvt från sina närmaste, från samhället runtomkring och från historien – i den mån han känner till denna.

Fördomar betyder ordagrant förställningar om verkligheten, som bildats före det tillfälle då de används för att styra det egna handlandet eller före det ögonblick då ett omdöme fälls om en människa, en grupp av människor eller det sammanhang, den kultur, de uppträder i.

Men det här som han skriver och är inne på att, utan fördomar skulle vi nämligen inte fungera, det vet jag inte om jag reservationslöst ställer upp på och delar den uppfattningen till100%

För om det nu hade varit och förhållt sig på så vis att det fanns och ägde någon som helst relevans i de fördomar vi ofta går och bär på, och som är nära sammankopplade med när vi så att säga har förutfattade meningar om någon viss person. Hur många gånger har det då inte hänt att man helt har fått tänka om och helt ändra uppfattning från det första intrycket man fick och som sen visade sig inte ligga i närheten av att stämma i vad man först hade trott och tänkt sig om en person till att vara och hur den är?

Utan fördomar inga vare sig förhastade slutsatser och som därtill bygger på förutfattade meningar således. Eller tänker jag fel?

Mitt vittnesmål om olyckan

Här Eriks personliga berättelse om det trauma han upplevde och sen gått i genom.

Eriks Blog om Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen 28 september 1994

 

Kriser och trauman är något drabbar var och en.Livet kan ibland vara hårt och obarmhärtigt och det otänkbara inträffar.Eftersom jag är född i Sverige där ”inget kan inträffa” så hade den uppfattningen innan olyckan men det fick jag ändra sedan.

1994 var jag tillsammans med ett glatt gäng från bibelskola Pingst Jönköping samt pastorerna Leif Svensson och Lennart Karlsson på en missionresa i Estland och vi hade en underbar vecka borta i Tallin. Hemresan blev inte riktigt som vi tänkt oss.

Estoniakatastrofen skulle visa sig bli den värsta civila fartygskatastrof i svensk historia. 852 passagerare omkom.137 överlevde. Känns overkligt att man varit med om en sådan historisk händelse. Oavsett man vill eller inte så är man med på ett sätt i historieböckerna. Kan inte riktigt greppa omfattningen av detta riktigt ännu i dag.

Vill lysa frid över mina omkomna kamrater.Vi ses en dag igen!

Mitt…

View original post 29 fler ord

Nu ger jag mig in i debatten om dödshjälp.

På senare tid har debatten åter flammat upp igen om dödshjälpfrågan. Det var i Aktuellt den 2 januari i år som det hade förts en debatt om det här och som sen har lett vidare till fortsatt debatt i bland annat den kristna tidningen Dagen. Men trots att man delar samma livsåskådning utifrån ett kristet perspektiv och har det gemensamt man bekänner sig till den kristna tron, så betyder inte det att man för den skull i allt är överens om frågor som berör etik och moral.

Ett tydligt och taland exempel på det var den debatt som fördes mellan Dagens ledarskribent, Elisabeth Sandlund och Staffan Danielsson (C) och som du kan se i slutet av den här texten.

 

Personligen är jag av den bestämda uppfattningen, inte minst sett utifrån att jag själv är kristen att dödshjälp är för det första inte förenat med kristen tro, livsföring och dess lära, än mindre sett utifrån ett humanistiskt perspektiv. Men, och som jag har lagt märke till och noterat så råder det nödvändigtvis ingen automatiskt skiljelinje mellan att man kallar sig för att vara kristen och att man är för och förespråkar dödshjälp, som vore det ett hjälpmedel för den som är svårt sjuk, är i stort behov av vård, eller som lider av svåra tankeföreställningar och är självmordsbenägen och som vill på minsta smärtsamma sätt få hjälp att utsläcka sitt liv med stöd och hjälp  av dödshjälp. I nättidningen  Liv & rätt, kan vi läsa följande och som väl duger som argumenet till att smula sönder de som så att säga står på andra sidan om den här diskussionen.

 I oktober berättade Läkartidningen att WMA, World Medical Association, ännu en gång tagit starkt avstånd från läkarassisterat självmord och argumenten som de för fram är tydliga: ”Omedelbar konflikt med läkares etiska skyldigheter mot sina patienter”, samt ”risken för att utsatta människor råkar illa ut” (Lakartidningen.se 2017-10-27).

Och här ännu en tankeställare.

Australiens tidigare premiärminister Tony Abbott uttryckte sig träffsäkert om detta: ”Vad får oss att tro att vår visdom och vår förståelse är så mycket djupare nu än hos någon tidigare generation, så att vi nu vill erbjuda dödshjälp, precis i samma tid då vi har större förmåga att lindra smärta än någonsin tidigare?”

När man då för fram argument, och som jag häromdan läste i Dagen om: Det går att vara kristen och för dödshjälp, signerat, Irene Nordgren, så är det uppenbart att hon talar mot bättre vetande när hon skriver som hon gör och vill mena på att Oregonmodellen inte är okristen utan tvärtom.

Och hur hon sen får ihop det med att vi om bara sätter oss in i det här på rätt sätt och får den kunskap som behövs för att på så vis få en lagändring till stånd, då undrar jag, vilken slags kunskap är det då som hon då eftersträvar och menar på ska ligga som en grund  till svensk rättspraxis för att en lagändring ska kunna ske och så helt lägga om kursen? Är det inte snarare och förhåller sig på det viset att den adekvata kunskap som vi behöver och som ligger just till grund för dagens lagsstiftning, den finns ju redan tillgänglig och som dessutom finns till av någon anledning. Och förhoppningsvis händer inget inom den närmsta framtiden som skulle kunna ge våra politiker någon som helst anledning att varken ändra eller på något sätt justera den lagsstiftning som nu råder och  är gällande.

http://www.livochratt.se/dodshjalp-lattar-ingen-sorg/