Om kyrkans utmaning i vår tid.


Häromdan skrev jag ett kort inlägg som jag delade på Twitter och Facebook och som löd på följande sätt.

Den största utmaningen kristenheten i det här landet står inför är inte hur man ska få folk att komma till sina kyrkor, utan om hur kyrkan ska komma ut ur sina hålor och nå ut till folket.

Tanken med det var, kanske lite som ett experiment menat från min sida, var att så att säga ute efter att sondera terrängen för att på så vis se om det fanns något som helst intresse bland de jag känner som själva är kristna gällande den frågan. Åtminstone säger dom att dom är det.

Men att döma av de reaktioner som uppstod, det vill säga, i det närmaste inget alls, vilket i och för sig inte gjorde mig särskilt förvånad, så fick det mig ändå fundera lite på vad och kring vilka frågor som rör till exempel varför just kristen tro och varför så få kristna är genuint intresserade över de spörsmålen.

Läste en klart intressant artikel i Världen Idag, där Stefan Gustavsson skriver.

Kronologin när det gäller den kristna trons inflytande i västerlandet är glasklar /…/ det började med förkunnelsen av Guds rike.

http://www.varldenidag.se/ledare/kristen-tro-bar-pa-nyckeln-till-vasterlandet/reprfn!SIj62Ob8ZEtadadE5bV5xQ/

Annonser

Om att vara snäll


Om du nån gång skulle fånga tillfället i akt och tillfråga de som känner mig om vad jag är för slags person och som kännetecknar för vilket av vem jag är, så tror jag att de flesta skulle svara att de tycker jag är en snäll, sympatisk, okonstlad och en i övrigt lättsam person man har att göra med.

Men nu skulle det här inlägget handla om vad det innebär av att vara snäll.

Och just när det kommer till det här med att vara snäll så är det något som man allt som ofta förknippar med någon slags personlighetsstörning som tar sig uttryck genom att man antingen är naiv så intill den grad att man tänker alla människor om gott och som tippar över till att handla om att man beter sig rent dumdristigt utan någon som helst koll, plus noll människokännedom om vad som kan tänkas rymmas inom en människas skrymslen och vrån.

Men så är det och som bygger på en oerhörd stereotypisk uppfattning när man definierar snällhet som vore det att handla om att man är dum, blåögd och naiv och det faktum till att gälla som inte har mycket övers till att ligga i fas med vad som är sant.

Men det är inget som stämmer in på mig och som jag på nått kan förlika mig med att det skulle gälla och stämma in på mig, för är det någon som beter sig som ett rötägg eller på annat sätt förpestar tillvaron runt omkring en, då blir den personen i så fall snart varse om vem det är man har att göra med. Jag brukar nämligen högst sällan sticka under stol med att inte våga att ha en bestämd uppfattning om när jag anser att det är någon som behöver sättas på plats.

Hittade ett inlägg på en sajt jag igår läste och som handlar om just det här med.: Varför kom aldrig snällheten tillbaka? Och som inleds med följande ord och mening.

Jag är född i mitten av 70-talet och uppvuxen med seriefiguren Bamse och söndagsskola med Jesus på flanellograf. Sånt sätter sina spår. Det innebär att jag sedan tidiga år har fått tanken inpräntad om att det är viktigt att vara snäll. Den där snällheten föll senare ur modet. Modets växlingar är cykliska och det som en dag är omodernt blir en annan dag modernt. Men varför kom aldrig snällheten tillbaka?

Och.

  Men när blev godhet flummigt och stenhårda matematiska kalkyler över människoliv något rationellt? Jag skulle vilja påstå att den uppfattningen växte sig stark eftersom snällhet slutade att vara ett ideal.

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/51978-varfor-kom-aldrig-snallheten-tillbaka/

Tro för framtiden? Nej, det skulle jag inte tro.


Fotot ni ser på bild strax ovan presentation på min blogg förställer en solnedgång som jag fotade när vi var tillbringade vår semester i Skåne för några år sen. Fotot är taget i Falsterbo.

Det är också en talande och symbolisk bild beträffande det allmäna tillstånd av det Sverige jag idag beskådar och betraktar, där främlingsfientliga krafter vinner alltmer terräng i ett landskap som jag knappt känner igen mig i längre. Men det är inte bara det som oroar.

Det finns inget som längre som kan lyckas få mig att förmå att ens längre tänka tanken på en ljus och klar framtid för vårt land. Inget!

Det enda jag ser framför mig och vars tecken och budskap talar sitt tydliga språk är den väg som vi själva har sett till att utstaka för oss själva, är den väg som tycks gå i ett allt raskare tempo och som går stadigt men väl så skakigt utför. Vår gemensamma väg mot vår och vår civilations undergång där ingen kommer undan. Och även fast jag till viss del är färgad av mina egna misslyckande och tillkortakommande som har lett fram till den jag är idag, vilket det inte går att bortse från i det här sammanhanget.

Och så för att använda mig av en metafor. Hur vänder man på en match i fotboll när man ligger under med 5-0 och uret har tickat upp emot 90 minuter, plus de övertidsminuter som av sed alltid läggs till innan matchen är slut? Så snarare skulle jag vilja påstå jag mer ser realistiskt än motsvarande pessimistiskt på saken. För och för att nämna ytterligare ett exempel gällande det slöseri och på det sätt vi hanterar jordens resurser, så vet vi med med faktakunskap som finns till handa att de resurserna har vi för länge sen förbrukat och gjort oss av med i vår girighet till att hela tiden vilja ha mer

Jordan B Peterson, har sagt mycket bra saker om vår samtid och som jag tycker det är värt att spetsa sina öron till och som det finns all anledning att lyssna till, bland annat det här.

Stå rak ryggen och stirra kaos i vitögat. Varken vreden eller offerkoftan kommer hjälpa dig – acceptera i stället livets formidabla utmaning.

Och även om han inte är en sanningssägare i allt vad han säger så går det inte att komma ifrån att det är få personer idag som så till den grad kan sätta meningsfulla ord på vår samtid och vars konversation tillför något. Jag har stor respekt för den mannens åsikter.