Där det inte finns nån kristendom finns det ingen mission.


Signalerna och de röster som alltmer har gjort sig gällande på senare tid om den kris den västerländska kyrkan idag befinner sig i, är något som först och främst har som syfte att det vill kalla på vår uppmärksamhet som är kristna till ett uppvaknade och få oss att agera på rätt sätt efter de signaler som sänds ut till att mana oss till det uppdrag vi blivit kallade till att utföra.

En teolog och författare vid namn, Alan Hirsch, besökte helt nyligen vårt land där han har talat om de utmaningar svensk kristenhet står inför att på nytt sända ut missionärer till att predika evangeliet i vårt land.

Här lite i korthet vad han sa. Om

”Kristendomen kan utrotas inom en generation”

– Kristendomen sjunker i hela västvärlden. Den kan vara utrotad inom bara en generation om vi fortsätter så här. Det är brådskande, jag vill att vi förstår det.

– Vi är de som är ansvariga för att vår generation får höra om Jesus, vi måste ta det på allvar.

Alla har redan det som behövs

Jag har allt som ofta lagt märke till att hur mycket man än har samlat på sig av materiella ting. Och nu talar jag om de reflektioner jag sett och lagt märke till bland många kristna och som har blivit en allt vanligare syn och företeelse bland kristna i vår tid och som stundtals har slagit mig med häpnad. Men så dröjer det då inte så länge förrän det ser ut och man ger intryck  av över att man har sålt smöret och tappat pengarna efter bara ett litet tag. Jag har sällan mött och träffat på kristna som trots att de kostar på sig att resa utomlands 2-3 gånger per år, trots att de gärna visar upp sina senaste nya prylar och skatter de samlat på sig, så skiner de inte av glädje för det.

Deras liv vittnar inte om liv utan om något helt annat. Man lever i ett ständigt tillstånd av av att känna sig otillfredsställd, och inget finns som tycks kunna råda bot på det.

Det sägs som bekant att lycka inte kan köpas för pengar. Och det är säkert sant. Men om det nu är sant, varför fortsätter man då att i ominskad takt och styrka hela tiden jaga efter nya upplevelser, jaga efter nya prylar, precis som om att tror man inte passade in i de rätta kretsarna om man inte så att säga själv ägde den där husbilen som grannen köpte för ett tag sen och som nu står utanför ens eget garage, eller på andra sätt visade upp att man har köpkraft nog till att förvärva senaste fynd som finns ute på marknaden.

Och kanske är det just därför man inte prioriterar allt det som har ett evigt värde med sig och lägger mer ner tid på att använda sig av de funktioner som finns deponerade i oss som tror och använder sig av de gåvor som finns i de som tror på Jesus Kristus och bekänner han som Herre, till en värld som vi ser alltmer håller på att gå sönder och som bara väntar på att få se dessa funktioner i oss verksamma.

Det finns kort sagt ingen tid över till det som verkligen betyder nåt-

Samla er inte skatter på jorden sa Jesus. Men de orden är det ingen som längre vill lyssna till.

http://www.dagen.se/nyheter/kristendomen-kan-utrotas-inom-en-generation-1.1138091

Annonser

Med rätt focus på uppdraget


Det skulle dröja upp till nästintill 10 år efter det att jag blivit en kristen som jag kom i kontakt med likasinnade kristna och brann för samma sak som jag själv gjorde. Mission.

Inom pingtsrörelsen och som var min första kontakt med kristna, så talades det förvisso ibland om mission och om det uppdrag församlingar har att skicka ut missionärer runt om i världen. Och det är där man ofta har lagt allt fokus på vad man rätt anser efter defintionen av vad mission är och vad det har för betydelse. Problemet med det här synsättet, och som inte bara är väldigt snävt ur en biblisk synvinkel, är att det tenderar lätt till att man har sin blick väldigt långt bort i fjärran, och som en direkt konsekvens av det glömmer man bort sitt eget närområde, där man bor, eller till och med sitt eget land.

Mission har som sagt varit ett lågprioriterat ämne för många kristna.  Hos de allra flesta skulle jag vilja drista mig till att påstå det är. Och inte minst sett till hur det har varit och sett genom kyrkans historia, så har mission varit något man har förknippat med nån enskilds persons kallelse till det uppdraget och som man därför anser  inte angår oss alla och envar och som man därför anser man inte behöver engagera sig i. Det får någon annan sköta om och ta hand om tycks det som meningen va.

Men så här är det. Alla och var och en som kallar sig till att vara en kristen har förvisso inte kallelsen att sändas ut som missionär någonstans i världen. Och det vill jag vara tydlig med att understryka vad som faktiskt är sant. Men det innebär för den skull inte att var och en av oss är frikallade från Jesu missionsbefallning att och som det gäller: Gå därför ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Matteus 28:19

Så frågan är därför om inte den rättmätiga frågan bör bli. Var börjar vi någonstans?