När den moraliska standaren hos kristna sjunker.


En ny film: What would Jesus do? Och som handlar om den miljonrullning inom den kristna musikindustrin, säger Matt MacDonald, en av de som har varit delaktig i produktionen av filmen följande. Och som fick mig att höja lite extra på ögonbrynen en stund. Men det gick snart över

 Tydligen vill inte folk att vi ska vända på stenarna i jakt efter sanningen. Folk vill ha en dimridå. Sanning kan skapa besvikelse och folk vill inte bli besvikna. Folk vill tro att det de spenderar sina pengar på är rent från själviska motiv, skandaler och liknande, säger Matt MacDonald.

Läs mer här.

http://www.dagen.se/kultur/filmen-what-would-jesus-sell-granskar-kristna-musikindustrin-1.1143959

Just när det kommer till vad som är sanning i fråga om etik och moral, eller som när det kommer till hur man utifrån sin kristna tro förhåller sig till  vad som i allt räknas som sant och oförvitligt, så låt oss en gång för alla tvätta bort epitetet att kristna står så mycket specifikt i högre  kurs, som om man skulle leva i ett slags högre standard av moraliskt tänk och leverne, enbart baserat på att man kallar sig för att vara kristen.

Och visst finns det dom kristna som aldrig för sitt liv skulle fuska med deklarationen. Men behöver man vara kristen för det?

Men frågan är. Om man inte ens kan lita på att kristna är mer skötsamma och inte drar sig för att både krypa in under dimridåer och på andra sätt smussla undan med vad som är sant, vem kan vi då lita på?

 

 

Annonser

Tid att vakna är aldrig för sent?


Lägg märke till att rubriksättningen till det här inlägget avslutades med ett frågetecken. För och som vi inte kan blunda för så kan det lika gärna handla om att det kan va och bli för sent till att vakna upp till förnimmelse och en sann kunskap, applicerad om vad det är som händer i vår tid, och att man utifrån den kunskapen förstår vad det är som behöver göras.

Det jag syftar på och vill komma till är det yrvakna tillstånd som ( och några har inte ens vaknat än) kyrkliga ledare befinner sig i efter den rapport, signerad, Stephen Bullivant, och som bygger på den rapport och den undersökning som han har genomfört där européiska ungdomar i åldern 16- 29 år har fått svara på frågor kring religion och dess betydelse i deras vardagliv för dem och vad de har för slags relation till Gud i form hur ofta man ber, eller hur ofta och regelbundet man engagerar sig i nån annan typ av religiös aktivitet som gudstjänstbesök och liknande aktiviteter.

Stephen Bullivant är allt annat än optimistisk gällande kristendomens vara eller icke vara till att finnas kvar även i framtiden i Europa. Enligt S B är det nu så illa ställt inom kristendomen i Europa att inom en snar framtid kommer kristendomen att helt ha raderats ut från den europeiska kontinenten. Kanske för alltid, säger han i en inte allt för hoppfullt tonläge.

Rapporten i sin helhet kan du läsa här. Dock inte översatt till svenska.

https://www.stmarys.ac.uk/research/centres/benedict-xvi/docs/2018-mar-europe-young-people-report-eng.pdf

Med rätt focus på uppdraget


Det skulle dröja upp till nästintill 10 år efter det att jag blivit en kristen som jag kom i kontakt med likasinnade kristna och brann för samma sak som jag själv gjorde. Mission.

Inom pingtsrörelsen och som var min första kontakt med kristna, så talades det förvisso ibland om mission och om det uppdrag församlingar har att skicka ut missionärer runt om i världen. Och det är där man ofta har lagt allt fokus på vad man rätt anser efter defintionen av vad mission är och vad det har för betydelse. Problemet med det här synsättet, och som inte bara är väldigt snävt ur en biblisk synvinkel, är att det tenderar lätt till att man har sin blick väldigt långt bort i fjärran, och som en direkt konsekvens av det glömmer man bort sitt eget närområde, där man bor, eller till och med sitt eget land.

Mission har som sagt varit ett lågprioriterat ämne för många kristna.  Hos de allra flesta skulle jag vilja drista mig till att påstå det är. Och inte minst sett till hur det har varit och sett genom kyrkans historia, så har mission varit något man har förknippat med nån enskilds persons kallelse till det uppdraget och som man därför anser  inte angår oss alla och envar och som man därför anser man inte behöver engagera sig i. Det får någon annan sköta om och ta hand om tycks det som meningen va.

Men så här är det. Alla och var och en som kallar sig till att vara en kristen har förvisso inte kallelsen att sändas ut som missionär någonstans i världen. Och det vill jag vara tydlig med att understryka vad som faktiskt är sant. Men det innebär för den skull inte att var och en av oss är frikallade från Jesu missionsbefallning att och som det gäller: Gå därför ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Matteus 28:19

Så frågan är därför om inte den rättmätiga frågan bör bli. Var börjar vi någonstans?