Om kyrkans utmaning i vår tid.


Häromdan skrev jag ett kort inlägg som jag delade på Twitter och Facebook och som löd på följande sätt.

Den största utmaningen kristenheten i det här landet står inför är inte hur man ska få folk att komma till sina kyrkor, utan om hur kyrkan ska komma ut ur sina hålor och nå ut till folket.

Tanken med det var, kanske lite som ett experiment menat från min sida, var att så att säga ute efter att sondera terrängen för att på så vis se om det fanns något som helst intresse bland de jag känner som själva är kristna gällande den frågan. Åtminstone säger dom att dom är det.

Men att döma av de reaktioner som uppstod, det vill säga, i det närmaste inget alls, vilket i och för sig inte gjorde mig särskilt förvånad, så fick det mig ändå fundera lite på vad och kring vilka frågor som rör till exempel varför just kristen tro och varför så få kristna är genuint intresserade över de spörsmålen.

Läste en klart intressant artikel i Världen Idag, där Stefan Gustavsson skriver.

Kronologin när det gäller den kristna trons inflytande i västerlandet är glasklar /…/ det började med förkunnelsen av Guds rike.

http://www.varldenidag.se/ledare/kristen-tro-bar-pa-nyckeln-till-vasterlandet/reprfn!SIj62Ob8ZEtadadE5bV5xQ/

Annonser

Är det fel att tala om Gud i en postmodernistik tidsålder?


I sin bok: Guds återkomst: En studie av gudsbegreppet inom postmoderna filosofi, skiver Jayne Svenungsson.

 Nietzsche var den förste som avslöjade att Gud inom den västerländska traditionen reducerats till en abstrakt, osinnlig avgud. När han utropar sitt ?Gud är död!? formulerar han alltså en dödsdom över en Gud som av filosofin förvandlats till en blott begreppslig idol. Men nu har Gud – genom tänkare som Émmanuel Lévinas, Jacques Derrida och Jean-Luc Marion ? återvänt till filosofin.

Själv ägnar jag inte så mycket min tid åt kring några slags andliga övningar, eller vad man nu ska kalla det för, till att filosofera och ha en massa funderande tankar och grubblerier kring huruvida Gud finns till om huruvida han existerar eller ej.

Redan som när jag var ett litet barn, detta utan att det fanns några som helst kristna influenser eller annat inflyande och påverkan från de som sa sig vara kristna eller nån som sa att man trodde på Gud. För varken nån av mina föräldrar, eller ens någon i min släkt fanns det någon som jag kan dra mig till minnes sällan nämnde i konkreta ordalag de var troende och bekännande kristna.

Men trots det faktum att det förhöll sig på så vis var jag inte gammal, för mig jag var i åldern 5-6 år nånting när en gudsmedvetenhet började växa fram inombords där jag blev övertygad om att det finns en Gud, vilket hörde samman med att även och fast jag inte växte upp i ett kristet hem så kunde det ibland hända att mamma sjöng på någon gammal sång ur psalmboken för oss, hon trodde trots allt på Gud, men längre än så sträckte sig inte hennes tro. Och det var särskilt två psalmer som tidigt etsade sig fast i mitt minne. Den ena heter: Morgon mellan fjällen hör hur bäck och flod… Och så var det: Jag lyfter ögat upp mot himmelen. Hände ofta jag gick och nynnade på de så vackra psalmerna.

En annan händelse var i samband med när jag en dag var ute och lekte med mina kompisar, när plötsligt en man, visade sig han var präst, stannade till hos oss en stund, varpå han började sjunga: Jesus älskar alla barnen, för oss där vi stod och tittade på och lyssnade. Och kanske var det då och just vid den specilla tidpunkten som de värderingar  grundlades inombords om alltings lika värde oss människor emellan utan någons särställning i fråga om status och varifrån man en gång kom.

Ytterligare en annan händelse som fick sin betydelse och som kom att befästa trons roll och innehåll i mitt liv var när jag under en av mina vistelser på ett av dom barnhem jag växte upp i, så fanns det äldre kvinna som var djupt troende och som alltid brukade be bönen. Gud som haver med oss, när det var dags att lägga sig till natten.

Så sammantaget fanns det en rad händelser och som tillsammans var och en från sitt håll hade det gemensamt med en sak. Visa och peka på att det finns en Gud.

 

Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

När den moraliska standaren hos kristna sjunker.


En ny film: What would Jesus do? Och som handlar om den miljonrullning inom den kristna musikindustrin, säger Matt MacDonald, en av de som har varit delaktig i produktionen av filmen följande. Och som fick mig att höja lite extra på ögonbrynen en stund. Men det gick snart över

 Tydligen vill inte folk att vi ska vända på stenarna i jakt efter sanningen. Folk vill ha en dimridå. Sanning kan skapa besvikelse och folk vill inte bli besvikna. Folk vill tro att det de spenderar sina pengar på är rent från själviska motiv, skandaler och liknande, säger Matt MacDonald.

Läs mer här.

http://www.dagen.se/kultur/filmen-what-would-jesus-sell-granskar-kristna-musikindustrin-1.1143959

Just när det kommer till vad som är sanning i fråga om etik och moral, eller som när det kommer till hur man utifrån sin kristna tro förhåller sig till  vad som i allt räknas som sant och oförvitligt, så låt oss en gång för alla tvätta bort epitetet att kristna står så mycket specifikt i högre  kurs, som om man skulle leva i ett slags högre standard av moraliskt tänk och leverne, enbart baserat på att man kallar sig för att vara kristen.

Och visst finns det dom kristna som aldrig för sitt liv skulle fuska med deklarationen. Men behöver man vara kristen för det?

Men frågan är. Om man inte ens kan lita på att kristna är mer skötsamma och inte drar sig för att både krypa in under dimridåer och på andra sätt smussla undan med vad som är sant, vem kan vi då lita på?