Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

Annonser

När den moraliska standaren hos kristna sjunker.


En ny film: What would Jesus do? Och som handlar om den miljonrullning inom den kristna musikindustrin, säger Matt MacDonald, en av de som har varit delaktig i produktionen av filmen följande. Och som fick mig att höja lite extra på ögonbrynen en stund. Men det gick snart över

 Tydligen vill inte folk att vi ska vända på stenarna i jakt efter sanningen. Folk vill ha en dimridå. Sanning kan skapa besvikelse och folk vill inte bli besvikna. Folk vill tro att det de spenderar sina pengar på är rent från själviska motiv, skandaler och liknande, säger Matt MacDonald.

Läs mer här.

http://www.dagen.se/kultur/filmen-what-would-jesus-sell-granskar-kristna-musikindustrin-1.1143959

Just när det kommer till vad som är sanning i fråga om etik och moral, eller som när det kommer till hur man utifrån sin kristna tro förhåller sig till  vad som i allt räknas som sant och oförvitligt, så låt oss en gång för alla tvätta bort epitetet att kristna står så mycket specifikt i högre  kurs, som om man skulle leva i ett slags högre standard av moraliskt tänk och leverne, enbart baserat på att man kallar sig för att vara kristen.

Och visst finns det dom kristna som aldrig för sitt liv skulle fuska med deklarationen. Men behöver man vara kristen för det?

Men frågan är. Om man inte ens kan lita på att kristna är mer skötsamma och inte drar sig för att både krypa in under dimridåer och på andra sätt smussla undan med vad som är sant, vem kan vi då lita på?