Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

Annonser

Där det inte finns nån kristendom finns det ingen mission.


Signalerna och de röster som alltmer har gjort sig gällande på senare tid om den kris den västerländska kyrkan idag befinner sig i, är något som först och främst har som syfte att det vill kalla på vår uppmärksamhet som är kristna till ett uppvaknade och få oss att agera på rätt sätt efter de signaler som sänds ut till att mana oss till det uppdrag vi blivit kallade till att utföra.

En teolog och författare vid namn, Alan Hirsch, besökte helt nyligen vårt land där han har talat om de utmaningar svensk kristenhet står inför att på nytt sända ut missionärer till att predika evangeliet i vårt land.

Här lite i korthet vad han sa. Om

”Kristendomen kan utrotas inom en generation”

– Kristendomen sjunker i hela västvärlden. Den kan vara utrotad inom bara en generation om vi fortsätter så här. Det är brådskande, jag vill att vi förstår det.

– Vi är de som är ansvariga för att vår generation får höra om Jesus, vi måste ta det på allvar.

Alla har redan det som behövs

Jag har allt som ofta lagt märke till att hur mycket man än har samlat på sig av materiella ting. Och nu talar jag om de reflektioner jag sett och lagt märke till bland många kristna och som har blivit en allt vanligare syn och företeelse bland kristna i vår tid och som stundtals har slagit mig med häpnad. Men så dröjer det då inte så länge förrän det ser ut och man ger intryck  av över att man har sålt smöret och tappat pengarna efter bara ett litet tag. Jag har sällan mött och träffat på kristna som trots att de kostar på sig att resa utomlands 2-3 gånger per år, trots att de gärna visar upp sina senaste nya prylar och skatter de samlat på sig, så skiner de inte av glädje för det.

Deras liv vittnar inte om liv utan om något helt annat. Man lever i ett ständigt tillstånd av av att känna sig otillfredsställd, och inget finns som tycks kunna råda bot på det.

Det sägs som bekant att lycka inte kan köpas för pengar. Och det är säkert sant. Men om det nu är sant, varför fortsätter man då att i ominskad takt och styrka hela tiden jaga efter nya upplevelser, jaga efter nya prylar, precis som om att tror man inte passade in i de rätta kretsarna om man inte så att säga själv ägde den där husbilen som grannen köpte för ett tag sen och som nu står utanför ens eget garage, eller på andra sätt visade upp att man har köpkraft nog till att förvärva senaste fynd som finns ute på marknaden.

Och kanske är det just därför man inte prioriterar allt det som har ett evigt värde med sig och lägger mer ner tid på att använda sig av de funktioner som finns deponerade i oss som tror och använder sig av de gåvor som finns i de som tror på Jesus Kristus och bekänner han som Herre, till en värld som vi ser alltmer håller på att gå sönder och som bara väntar på att få se dessa funktioner i oss verksamma.

Det finns kort sagt ingen tid över till det som verkligen betyder nåt-

Samla er inte skatter på jorden sa Jesus. Men de orden är det ingen som längre vill lyssna till.

http://www.dagen.se/nyheter/kristendomen-kan-utrotas-inom-en-generation-1.1138091

Därför är kristendomens budskap ständigt aktuell.


Det var för nån dag sen jag såg det var nån som ställde följande fråga på Twitter.

Är kärleksbudskapet aktuellt inom kristendomen? Vad innebär det att vara kristen egentligen?

De jag först av allt vill trycka på och som jag vill inleda det här inlägget med, och som jag även tror det kommer en fortsättning på längre fram här på min blogg är att. När och så fort de frågorna dyker upp och ställs till oss som är kristna, så är och kan jag inte nog poängtera hur angeläget och hur viktigt det är att vi som sitter inne med svaren på de här frågorna ger ett så utförligt och tydligt svar som det bara är möjligt på dessa.

Tydlighet har dessvärre inte alltid varit ett signum genom kyrkans historia gällande trons budskap och vad det faktum kristendom faktiskt handlar om, vad som är dess centrala budskap till mänskligheten.

Och eftersom just den här frågeställningen är tudelad, uppdelad i som vore det var för sig skilda frågor åt, men som ändå hänger samman, så låt mig därför inledningsvis inleda mina inlägg här med den förstnämnda frågan i det här sammanhanget.

För att vi ska få en rätt och adekvat betydelse för vad som avses med orden: Är kärleksbudskapet aktuell inom kristendomen? Så låt mig först av allt slå fast att kristendomens själva kärna, värt till att kallas ett kärleksbudskap till att i alla stycken uppfattas som seriöst och värt att på allvar ta till sig,  det löper som en röd tråd genom Bibelns budskap, men och som når sitt cresendo genom Jesu försoningsverk på korset.

Och så här skriver Paulus i Romarbrevet 5:6-8, följande. Medans vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en hederlig människa – kanske vågar någon gå i döden för den som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medans vi ännu var syndare.

Det är just det här som är det ultimata gudsbeviset vars innehåll därför aldrig blir eller ens kan bli inaktuellt, eller som vore det ett budskap till att beteckna som slag i luften helt utan udd till att bemöta  och slå hål på de filosofiska och humanistiska tankemönster i vår tid som nu är. Det är ett budskap till människan,adresserat direkt från Gud och som talar om agape-kärlek, det vill säga, den osjälviska, uppoffrande och den villkorslösa kärleken och som tar sig uttryck och manifesterades i både det liv Jesus levde när han fanns här på jord och levde mitt i bland oss, men ännu mer ser vi hur den tar sig uttryck genom Jesu försoningsverk på korset, där han tog en hel mänsklighets synd och gjorde den till sin när han dog för våra synder och frambar ett fullkomligt, rent och välbehagligt offer inför Gud.

Det är på det här viset som Gud har valt och bestämt att manifestera sin kärlek till kronan på sin skapelse. Människan.  Men det är endast i och genom tron ( Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Rom 5:1) som det blir till en  verklig sanning inom oss.

Därför är inte det kristna kärleksbudskapet begränsat till vare tid och rum, eller ens som vore det ett föråldrat budskap och som har förlorat sin relevans till att förmedla ett budskap om tro, hopp och kärlek, till nutidsmänniskan.

Nej, det är ständigt aktuellt!

 

Med rätt focus på uppdraget


Det skulle dröja upp till nästintill 10 år efter det att jag blivit en kristen som jag kom i kontakt med likasinnade kristna och brann för samma sak som jag själv gjorde. Mission.

Inom pingtsrörelsen och som var min första kontakt med kristna, så talades det förvisso ibland om mission och om det uppdrag församlingar har att skicka ut missionärer runt om i världen. Och det är där man ofta har lagt allt fokus på vad man rätt anser efter defintionen av vad mission är och vad det har för betydelse. Problemet med det här synsättet, och som inte bara är väldigt snävt ur en biblisk synvinkel, är att det tenderar lätt till att man har sin blick väldigt långt bort i fjärran, och som en direkt konsekvens av det glömmer man bort sitt eget närområde, där man bor, eller till och med sitt eget land.

Mission har som sagt varit ett lågprioriterat ämne för många kristna.  Hos de allra flesta skulle jag vilja drista mig till att påstå det är. Och inte minst sett till hur det har varit och sett genom kyrkans historia, så har mission varit något man har förknippat med nån enskilds persons kallelse till det uppdraget och som man därför anser  inte angår oss alla och envar och som man därför anser man inte behöver engagera sig i. Det får någon annan sköta om och ta hand om tycks det som meningen va.

Men så här är det. Alla och var och en som kallar sig till att vara en kristen har förvisso inte kallelsen att sändas ut som missionär någonstans i världen. Och det vill jag vara tydlig med att understryka vad som faktiskt är sant. Men det innebär för den skull inte att var och en av oss är frikallade från Jesu missionsbefallning att och som det gäller: Gå därför ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar. Matteus 28:19

Så frågan är därför om inte den rättmätiga frågan bör bli. Var börjar vi någonstans?

 

Varför ska jag tro på Gud?


En bland de övriga böckerna som står i vår bokhylla heter: Varför ska jag tro på Gud? Av, Timothy Keller.

Och även fast det handlar om något som inte syns är alltför ett kärt samtalsämne i vår tid och som det inte ens alltid är lika självklart att samtala om i kristna kretsar, så tror jag ändå att vi lite mans ibland behöver stanna upp en stund och fråga oss. Varför och vad är det som gör att just jag tror på Gud.

För, och det har jag lagt märke till mer än en gång när jag kommit i samspråk med andra kristna, att det är en sak att man säger sig vara en troende, men det är en helt annan sak när det kommer att handla om varför och vad det är som motiverar en till att tro.

Och det är inte alltid så självklart i Kyrkan som man skulle kunna tro det är.