Det var bara en dröm


Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att, nu ska jag på allvar ta tag i mitt liv, fixa det som behöver fixas och skaffa mig ett jobb så jag åter får ordning och reda på ekonomin och rätsida på allt det där som hänger ihop med att med allt vad det innebär av och som ligger runt om  kring  med att ha ett arbete där man varje dag och under de veckor som ligger framför utför sin arbetssysslor som man har blivit ålagd att göra, där man träffar sina arbetskompisar som man sitter snackar med på lunchrasten om nästan ingenting, men som ändå ger sin näring, livslust och livsinnehåll som gör så att man fungerar på ett normalt och allt i genom på fungerande sätt. Och så då allt annat i övrigt som hänger ihop och samman med när man liksom många andra har ett jobb att gå till, och som medför till att man i övrigt har ett ordnat socialt liv med allt vad det nu innebär med att man gör rätt för sig på olika sätt. Och att man känner med sig själv att man har gjort nån nytta och har åstadkommit något till varför man känner sig och är så trött innan klockan har hunnit slå tolvslaget på natten.

Men så efter en stund kommer jag på att, det var bara en dröm. Men samtidigt som det bara var en dröm som tar mig in i fantasins drömlika värld, och som hur ouppnåelig den än må vara, så ger den mig hopp om att en dag vänder det.

Det är så lätt hänt att man blir både bitter,tvär och cynisk över att livet är som det är och blivit till vad det nu är. Det är  precis som det har stannat upp som om det inte längre vill och har nån lust att ta en vidare och framåt genom livet där kan man känner att man kan utvecklas och att man får fullt utlopp för den potential som någonstans ändå fortfarande finns och lever kvar i mig och som ännu inte har sinat och ebbat ut.

För om den dagen kommer, och ibland står den faktiskt och knackar på och vill komma in likt en objuden gäst man inte vill släppa in, när man känner att man inte längre har nått att ge och all kraft och energi är förbrukad och förbi och man längre har nått att ge, då kan man lika gärna lägga sig ner och dö på en gång.

Men dithän har jag inte kommit i min  livsvandring. Inte än.

Annonser

Vad är en mänsklig rättighet?


Det var nästan så att jag blev full av skratt när jag häromdan läste FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna gällande var och ens rätt till arbete. Precis som det vore den mest självklara sak i världen och som inte lämnar några som helst spår av frågetecken efter sig och som en vacker dag raderas ut till visa sig till att bli till någon helt annan verklighet än den som är och den jag lever i och som är min vardag.

Men kanske är det som så att dess definition till det här inte fullt så tydlig till att man ska få adekvat betydelse vad som i det här sammanhanget verkligen avses med det?

Men om det med detta avses och menas på att man nånstans har en anställning hos en viss arbetsgivare och som man därifrån lyfter sin lön i slutet av varje månad, detta förutsatt att man inte är anställd som en slav och som utför olika slags arbetsuppgifter som inte står i proporttion till vad man tjänar, så lika fullt är det ett arbete man har som man går till varje dag, oavsett om man i nått U-land tillverkar kläder åt H&M, eller om man jobbar på en fabrik eller har annan typ av sysselsättning där man surt förvärvar sina pengar till sitt uppehälle med allt vad det nu innebär som ska gå till olika livsuppehållande utgifter och andra nödvändiga omkostnader.

Så frågan är om det då är så självklart som det hela vill ge ett sken av att ge till att det är en mänsklig rättighet för en envar att ha ett arbete?

Själv har jag varit arbetslös under så lång tid, närmare bestämt i 7 år, att alla eventuella tankar kring att det en dag skulle vända för mig och att jag åter skulle finna en väg tillbaks på arbetsmarknaden igen, det är inget annat än att betrakta som en utopi, nått ouppnåeligt mål som med största sannolikhet aldrig kommer att inträffa.

Uppslukad av mörker


För 7 år sen blev jag arbetslös och kastades då ut i ett mörker som stundtals har varit så kompakt av mörker att om jag inte hade haft min fru som stöttat och hjälpt mig och stått stadigt vid min sida så hade jag aldrig fixat det på egen hand. Idag har jag gett upp alla tankar och förhoppningar på att åter hitta ett nytt jobb igen, det är något som man bara får leva med vare sig man vill det eller inte och krasst inse att det är så det är och förhåller sig på just det viset.

Ibland händer det då och då att jag kan ligga sömnlös på nätterna. Inte ovanligt att uret visar på både 3 eller 4 på morgonen innan jag fått en blund i ögonen. Att det som sen händer på dagen är färgat av nattens upplevelser, vilket bär spår av både irritation och frustration på en och samma gång, men så är det något som jag vid det här laget är helt bekant med den typen av obehagliga känslor.

Idag tror jag dock att jag har blivit bättre på att hantera det utan att jag helt tappar koncepterna, men det ska också sägas att vissa dagar vill jag knappt kliva ur sängen på morgonen. Den dagen som ligger framför inbjuder inte särskilt ofta till vad som hände igår.

Men utan henne hade jag aldrig varit den jag är idag annars.

Kommer nog att skriva mer om det här framöver, inte minst hur och vilket sätt det har format min tro.