Citatet. Och om den nazistiska utmaningen i vår tid.


Då och då snubblar människorna över en sanning, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hade hänt. – Winston Churchill.

3 veckor efter det att Franrike hade besegrats av tyskarna 1940 fällde han följande så välkända ord och som väl går att appliceras på vår tid.

Vi ska fortsätta in i det sista. Vi ska slåss i Frankrike, vi ska slåss på haven och oceanerna, vi ska slåss med växande tillförsikt och växande styrka i luften, vi ska försvara vår ö till varje pris, vi ska slåss på stränderna, vi ska slåss på landningsplatserna, vi ska slåss på åkrarna och på gatorna, vi ska slåss i bergen; vi ska aldrig ge oss.

Och även om man kan tycka och förment anse att dagens nazister är förhållandesvis få till antalet sett utifrån det faktum hur många det som är emot, så finns det som jag ser det ingen anledning och orsak att man varken ska förringa eller att man skulle ta de på mindre allvar för det. Vi kan ju ta som vad som utspelat sig nu under årets vecka i Almedalen som ett färskt exempel, där man vid flertal tillfällen gått till oprovocerat angrepp och attack mot privatpersoner, politiker, journalister, plus där man i en gemensam manifestation samlades för att gå till angrepp mot vänskapsförbundet, Sverige – Israels tält i Almedalen. De förnekar sig minsann inte dessa avskum och slödder.

Nazister angriper Vänskapsförbundet Sverige-Israel i :

 

De har inte bara förpestat tillvaron med sin blotta närvaro i Almedalen, men vad som är värst av allt och som inte kan beteckna som något annat än häpnadsväckande är det ofattbara mysteriet att en rättsstat och än så länge fungerande demokrati, som Sverige är, att man inte sätter ner hälarna och sätter punkt och får till ett avslut så att de inte längre kan vistas och fortsatt få sprida sin infekterade gödningsmedel omkring sig.

Det räcker nu! Nu måste samhället agera och rättmätigt ta sitt fulla ansvar som åligger dom att göra. Man har redan förlorat mark och avsevärt skadat sitt anseende som dugliga politiker och samhällsdebattörer till att göra det man redan från första början borde ha gjort, motat Olle i grind.

Och så här skriver Sofia Löwenmark på Twitter.

Jag gick ensam tolv minuter med NMR. Blev inte enbart verbalt attackerad utan även fysiskt några gånger. Inte EN enda polis i sikte.

 

Annonser

Det är vad jag kallar en sann, verklig och äkta man.


Att vi inte har kommit längre i diskussionen om allt det som inkluderar när det maskulinta, ställt mot det feminina, så bevisas det genom när som Alexander Bard cementerar den gamla men väl så unkna åsikten om att är man en man då pratar man inte om sina känslor, än mindre visar man det utåt mot omvärlden när man känner att man inte står pall och orkar med livets påfrestningar. Men tänk om det är så att man behöver gråta ut och ta spjärn mot någon annans axel när man känner att ens livskraft har ebbat ut och man själv inte orkar med? För vem och vad är man då? Svag? Och vad är det egentligen man krasst behöver och som man måste bevisa för att lyckas uppnå nån slags ultimat mansroll?  Men enligt Bards definition av vad som avses och syftas med allt det som kännetecknar, av en real man, då är man svag när man visar tecken på att inte uppfylla de kriterier som avkrävs av en för att man ska definieras som en stor stark karl som reder en själv och som inte släpper in nån på veka livet.

Jag ställer inte upp på den bilden och den så falska föreställningen som Bard vill visa på är det enda rätta och sanna alternativet till att uppfylla de kraven.

A real man definieras inte över att man ska ha nåt slags behov över att alltid visa sig matcho, utan att framförallt kunna blotta sina känslor och inte skäms över att visa sig svag. Det är vad jag kallar att vara en riktig man. Bard däremot är en vekling.

Och vad är det som säger och vem är som bestämmer och avgör till att vilja ha sista ordet om den sanna betydelsen i att man som man också har sina begränsningar och som då och då behöver lätta på trycket för att härda ut?