Jag vill tacka livet.


Jag kanske borde känna mig mer tacksam än vad jag gör över det beslut som nu har kommit mig till del och det besked jag fick från Försäkringskassan häromdan, slå klackarna i taket. Men det är jag inte.

Snarare är och förhåller det sig på så vis att jag har känt  en alltmer tilltagande känsla av både ilska, hat och bitterhet på en och samma gång och som har flätats samman till ett mönster av nåt slags ursinne som jag ibland känner jag har svårt för att hantera utan att jag själv lider av totalt skeppsbrott på insidan.

Har länge kämpat och slitit med att försöka förlika mig själv med att livet inte kommer att förändras i en positiv riktning och acceptera att det är som det är utan att jag inte helt resignerar, tappar modet och ger vika för de inre impulser som vill få mig att helt sonika lägga mig ner och dö. Men hur mycket jag än har försökt så kommer jag hela tiden till korta med att lyckas med det. För allt det som jag har försökt att uppnå genom livet genom att känna en inre tillfredsställelse över att jag duger jag också med alla de fel och brister jag har och går och bär på, det har alltid slagits sönder och grusats innan jag knappt har lärt mig att stå på stadiga ben som sen bär mig vidare genom livet och stå pall mot all dess hårda prövningar utan att jag faller.

Och jag tror så här, att är man som jag född under ett mörkt moln som har varit en trogen efterföljare genom livet och som innehåller precis allt det av som inte vill att det ska gå bra för en genom livet och där man gång efter annan misslyckats med det man har bestämt och föresatt sig till att göra, då är det något som förföljer en livet ut och som aldrig så länge man lever tar slut och som illvilligt ständigt och ojämnt sparkar undan benen på en.

Ibland är det skönt att skriva av sig av sån här grotesk inre smörja och som…

Annonser