Vem tillhör rätten till egen bostad?


Att det idag råder en skriande behov av lediga lägenheter runt om i vårt lands kommuner behövs det ingen expert inom det gebitet till att förstå att det förhåller sig på det viset. Hur vi bor, skriver på sin hemsida.

243 av Sveriges 290 kommuner rapporterar att de har bostadsbrist 2018. Det är en liten minskning från 2017 då brist på bostäder rådde i 255 kommuner.

http://hurvibor.se/bostader/bostadsbristen/

Vetlanda kommun utgör därför inget undantag från den regeln. Det kommunala bostadsbolaget, Witalabostäder skriver på sin Facebook-sida följande.

2 155 personer i bostadskö. 931 lägenheter och 30 lokaler att förvalta. 166 nya lägenheter på gång.

Men då kan man fråga sig och ställa följande fråga.  Hur kommer det då sig att så fort när nån har flyttat ut från sin lägenhet så ersätts den i sin tur av invandrare som av nån märklig anledning tycks har förtur i  bostadskön, detta gentemot de som har bott i det här landet i hela sitt liv. Jag säger inget om att inte de också behöver någonstans att bo och deras rättighet till egen bostad, men efter flertal händelser på senare tid som vi har bevittnat där man helt struntat i den information som gått ut om rådande eldningsförbud, samt vattningsförbud, man skapar alltså sina egna regler helt godtyckligt efter hur och på vilket sätt man anser sig ha rätten till att göra och bete sig på, så vad hade hänt och vilka konsekvenser hade det fått om några svenska familjer hade betett sig på det viset?

Och varför och hur kommer det sig att de som är födda och uppväxta i det här landet kommer på mellanhand och inte accepteras som fullvärdig hyresgäst när det så är dags för en ny hyresgäst att flytta in?

Fram tills inte allt för så länge sen var det bostadsområde vi bor i ett lugnt och skötsamt område där ingen behövde riskera att det kastades stenar, pinnar och annat löst föremål in på deras tomter eller där deras husdjur blev träffade av all möjlig skit som har slängts på dom. Men det har förändrats, och det har gått fort.

Och när principen: Lika för alla, har suddats ut och i stället vad som gäller är undantag från fasta och bestämda regler beroende utifrån var och ens nationalitet, då blir det vårt att knyta några närmare vänskaplig band.

När jihadismen möter gangsterismen


DET GODA SAMHÄLLET

Mohamed Omar

Det mesta kända (egentligen ökända) mångkulturella området i Uppsala är Gottsunda. Området har alla de vanliga kännetecknen som vi förknippar med ordet mångkultur, det vill säga arbetslöshet, kriminalitet och islamisering.

Men eftersom massinvandringen fortsätter och etablissemanget verkar sakna både idéer och handlingskraft, så blir allt fler områden mer lika Gottsunda. Området Eriksberg i Uppsala, landets fjärde största stad, var tidigare lugnt och trevligt. Inga upplopp och bilbränder. Ingen skottlossning. Men det håller på att förändras.

När jag och några vänner hade samlats på en gård i Eriksberg för att grilla denna sommar (det var då inte förbjudit att grilla med kol), så blev vi störda av ett ungdomsgäng med mångkulturell bakgrund. Det första jag noterade var att de mångkulturella totalt dominerade gården. Barn och ungdomar med typiskt, ”gammelsvenskt” utseende, var frånvarande.

Ungdomarna började cirkulera omkring oss och fälla kommentarer. Man märkte att de inte var nöjda med vår…

View original post 661 fler ord

Att ge hopp till meningslösheten


Den senaste bok jag nu är i färd med att försöka ta mig i genom är, Viktor Frankls bok, tillika självbiografi: Livet måste ha mening. Första utgåva av den som översattes till svenska var 1968, så det är och finns säkert några stycken som har läst den boken vid det här laget.

Det här är inte på nått sätt nån enkel läsning till att försöka ta till sig och fattningsbart greppa dess boks innehåll, vilket främst beror på och hänger samman med de inledade sidorna i boken där Frankl utan några som helst tecken på sentimentaliet ordagrant återger i vad kanske bäst går att beskriva som helvetets totala inferno och tyranni i Auschwitz, dit han tillsammans med många andra olyckssaliga anledde 1943.

Återger här ett citat från den boken.

Apatin, som är huvudsymptomet i den andra fasen, utgör en nödvändig skyddsmekanism för psyket. Verkligheten skärmas av. All strävan och därmed också hela känslolivet koncentreras på en enda uppgift: rena livsbevarelsen – den egna och den ömsesidiga. Därför kunde man alltid höra, hur kamraterna efter att ha jagats tillbaka från den arbetsplatsen på kvällen, utbrast i den typiska sucken: ” Så har det gått en dag till”.

Men samtidig hur bisarrt, hur svårt det än är att fattningbart orientera sig genom det han skriver till att försöka förstå, vilket naturligtsvis faller på sin egen orimlighet till att vi som inte var där på minsta sätt skulle kunna förstå och begripa vad som på plats där hände, så finns det något som ändå stuntals lyser  i  och genom bokens innehåll. Och hur svagt man än kan skönja det så bär det likväl spår av nån slags humorism, eller snarare sarkasm ger nog mer rättvisa åt det att ge och kalla det för namn.

Det är den svarta humorn, den så mörka sidan  av humorn att det är svårt att helt koncist definiera vad det precist handlar om och vad det hela går ut på. Inte så konstigt att humorister av ädlaste märke ofta då har blivit missförstådda i sina förehavanden. För det är när humorn ger oss de redskap vi behöver för att inte minst klara av att stå ut med oss själva och klara av de påfrestningar det innebär av att vara människa utan att man inte skruvas ner till en primitiv nivå av oss själva som den på nått sätt ger oss nån slags tröst och uppmuntran.

För att försöka ge nån slags definition av min högst personliga humor och vad  jag tycker och tänker kring det, så kan nämnas som ett sådant exempel på när nån har försökt sig på konststycket att värdera och sätta etikett på mig och mitt liv utan att faktiskt inte veta ett skvatt om vem jag är. Det är vad jag kallar humor.  Brukar i och för sig inte skratta sådana människor rätt upp i ansiktet, väljer då hellre att gå vid sidan om.

Fråga till MP


corneliadahlberg

Från Sandor Herold

Malmö 28-7-2018

Till i första hand Märta Stenevi, mp, men även till andra s k ”ansvariga” politiker i Malmö stadshus.

I en stor artikel i sydsvenskan den 25-7 som lyder ”MP : Är det valfrihet att alltid använda bilen? ” och som handlar om Miljöpartiets politik i  Malmö och där det mesta handlar om att partiet vill ha bilfritt runt stadens skolor i ett led att skapa en mer hållbar stad.

Dock lyder en fråga till Märta Stenevi så här i artikeln, ”Vilken är Malmös främsta tillgång de kommande fyra åren?”

View original post 515 fler ord