Vacklande tro


Från och till under min livsresa gång har jag sen efter det att jag blev och bekände mig till den kristna tron hamnat i så tunga och mörka svackor som stundtals har varit så djupa att det har känts som att tron har gått förlorad och som det inte ens finns några spillror kvar av.

Och om det finns en enda människa som säger sig tro som själv inte nån gång säger sig ha kämpat och slitit till att bevara just den tron inombords och som därför har hamnat i de mest grummligaste vatten av tvivel som finns, så skulle det va väldigt intressant att få veta vem den personen är och vad som ligger till grundval att man inte nån gång under sitt liv har vacklat i tron. Det är i sanning en kamp.

När det gäller just de tre ledorden. Tro, förtröstan och tillit, och som man inte kan skilja åt utan som hänger ihop och binds samman som ett levnadsmönster, inte kliniskt befriat från att man vacklar i trons bekännelse, utan något som ändå hela tiden finns kvar inombords, men som inte betyder att det för den skull ger några färdiga och solklara  svar på när man brottas och tampas med när man inte känner att man har och äger så mycket och så full tillit till Gud som man önskat att man hade haft.

Och även om jag nu hade känt att jag hade stått på betydligare stadigare mark än vad jag faktiskt gör, vad är det då som säger att gudstron hade blivit mindre komplicerad för det om så tron hela tiden hade funnits där som ett fast och stadigt fundament som det inte gick att ruckas på?

För så här är det. Tron är inget som jag ser som vore den något självklart och som hela tiden finns där fastän man kanske inte jämt och ständigt är medveten om att den finns. Problemet blir nämligen inte mindre av när man känner det finns så stora tomrum av brist på tillit och det känns som tron inte längre räcker till för att bära över mörka vatten och okänd terräng och som man inte känner sig trygg och väl förankrad i, utan i stället och vad som händer är att man sjunker som en gråsten rakt mer mot bottenskrapet av sig själv.

Men likväl har jag sett att innan jag har drunknat och tynat bort så har det alltid funnits en utsträckt hand som har dragit upp mig från djupet igen.

Och ibland undrar jag om inte det är så att Gud tillåter en till att både misströsta, tvivla och snudd på att helt tappa tron, därför att i mig själv kan jag inget göra.

Annonser