Den grisfesten tar aldrig slut.


Läste följande på Twitter för en liten stund sen.

I Facebook-gruppen StåUppFörSverige uttrycks just nu helsvenska värderingar i kommentarer som går ut på att vår statsminister förtjänar att bli våldtagen.

Ibland, rätt ofta nu före tiden har jag fått anledning att undra över var nödutgången finns för de här individerna någonstans att bege sig ut. Jag mår illa bara jag tänker på det. Men mest av allt blir jag väldigt upprörd över sånt där dravel.

Annonser

Citatet – Och vem vill tänka till när…


Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen inte har någon framtid, skriver författaren Therese Uddenfeldt. 

Kärnan i den västerländska livsstilen är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp (produkter på hyllorna). Det är en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under.

 

Och vem vill tänka till och reflektera över de val vi ställs inför när det finns lyxkonsumtion som bara står och väntar på oss?

Du ska va president? Menar statsminister.


Om det finns något de flesta experter inte brukar vara överens om, så tror jag ändå att de mest sakkunniga experterna inom politikens område idag är rörande eniga om den fullständiga kollaps som Sveriges statsminister, Stefan Löfven igår på egen hand såg till att utföra och utsätta sig för inför öppen ridå. Det var mer än lovligt pinsamt höra hur publiken i Tv-studion inte kunde hålla sig för skratt utan brast ut i en skrattsalva som hade gjort vilken stå-upp komiker som helst grön i ansiktet av avundsjuka när Löfven blandade ihop korten.

Och frågan är om det någonsin har hänt att en svensk statsminister har gjort bort sig på det så fatala och nästintill obegripliga sättet som Stefan löfven stod för?

Nej , det är inte värdigt av en statsminister att bete sig på det viset, vilket och det förutsett att han inte helt vill förbruka sitt förtroendekapital hos det svenska folket. Men det är kanske det han vill och som är hans riktiga uppsåt?

När inte ens LO-kontot på Twitter utser S-ledaren till överlägsen debattsegrare vet man att det är krismöte.

Nu ska det sägas att jag inte vill ge något större utrymme till att ge beröm till övriga av de politiker som igår deltog i partiledardebatten heller för den delen. Och det är kanske just precis det som är den värsta och allvarligaste krisen inom svensk politik idag? Det är tomt på innehåll även på det andra hållet. Och vem fyller det tomrummet?

Bob Dylan undrar nog fortfarande än idag över: How many roads must  man walk down, before you call him a man?

Själv undrar jag över hur långt en man kan innan han blir statsminister?