Dagens foto


Dagens foton.

Tony Malmqvists foto.
 Tony Malmqvists foto.
Annonser

Vad är svensk kultur? – Helt apropå om det som nu har skett i Danmark


Sen efter det att jag ställde följande fråga på Twitter.

Bör Sverige följa efter i Danmark fotspår och förbjuda burka och niqab på offentlig plats?

Så har det blivit några rektioner på det, vilket måhända inte var helt oväntat. Det som ligger till bakgrund till min fråga är det beslut där man i Danmark har fattat ett enhäligt beslut mot att förbjuda burka och niqab på offentliga platser. Och som det säkert kommer att skrivas om spaltkilometer på sociala media ett tag framöver, nåt annat än det är inte att förvänta.

Men att ett liknande beslut skulle tas från svensk riksdag är inte att betrakta som något annat än utopi och som därför aldrig kommer att hända här, åtminstone inte över överskådlig framtid.

Och med tanke på den enfald som stundtals är minst sagt häpnadsväckande och även gällande den förvirrande diskussion vår samtid framför där man gör allt och lite för att splittra och slå sönder allt det som vi identifierar oss med att kalla svensk kultur och dess yttringar och på fullt allvar påstår att ramadan är en svensk tradition och som därför enligt konstens alla regler ska innefattas och accepteras som vore det svensk kultur av oss. Då kan man till att börja med ställa oss följande frågeställning.

Sedan när blev och bestämdes det att ramadan är en svensk tradition?

 

Läste Mia Törnbloms bok


Läste igår ur sista sidan ur Mia Törnbloms självbiografi: Så dumt.

Det var första gången jag läst nån bok som hon själv har skrivit, men säkert blir  det inte den sista bok jag läser och som har utgetts av henne.

Det är både en sorglig, dramatisk och en väldigt spännande bok, där hon inte sticker under stol med den hon en gång var och det liv hon levde som en, fullfjädrad narkoman, med allt vad det innebar avatt blåsa folk på pengar till höger och till vänster, och där inte ens hennes egen familj blev förskonade eller undkom från att bli både sårade, blåsta,men som där deras kärlek till henne aldrig sviktade utan som alltid fanns där troget kvar.

Från det att hon var 19 år fram till det år hon skulle fylla 29 var det fullt pådrag med ett ständigt knarkande natt och dag och som hon länge inte ville ge upp och göra upp med och få ett slut på. Det var allt annat än ett hedersamt liv hon levde stundom i Stockholms undre värld där hon hennes polare hade satt i nått system hur man bedrar och lurar skiten ur godtrogna människor sida och där man inte tycks ha skämts det minsta för det tillvägagångssättet heller att beté sig på. Utan där allting är tillåtet för att fixa fram mer pengar så att man kan få sitt dagliga behov tillfredsställd av en ännu en ny fix, där finns ingen måtta på uppfinningsrikedomen till föra till och med de man älskar bakom ljuset. Helt utan skrupler.

Men en dag tog det ”roliga” slut, festen var över och livet tog sig en helt annan vändning och hon fick börja om från ruta 0 igen. Och det har hon verkligen lyckats med kan man säga.

Det är inte ofta det har hänt att jag har läst böcker av den här kalibern och som handlar om en människa kamp till att ta sig från ett hårt liv med allt vad det innebär för slags leverne som narkoman till att bli fri och helt och hållet ren som människa, återställd till den man bör och den man kan vara med ett liv helt utan droger. Inte för att jag är ointresserad av ämnet som sådant utan för att jag personligen är så pass initierad, vet så mycket om, både om hur det fungerar och när allt inte fungerar som det ska i den världen. Och så därför har jag aldrig känt nåt behov av att förkovra mig mer om vad det handlar om. Och förresten det vet jag också, det behöver jag inte läsa mig till för att förstå mig på.

Själv var jag inne i drogsvängen när jag yngre, betydligt mer yngre än vad jag är idag. Men mycket tack vare det faktum att det fanns de som hade bra koll på vad jag sysslade med, även om de inte förstod allt och omfattningen av mitt missbruk, så fick jag god hjälp till att slita mig ifrån det livet i tid, innan jag så att säga var och blev ett ohjälpligt offer för mig själv.

Men att fixa det på egen hand det hade jag nog själv aldrig rott i hamn på egen hand.

Och när jag dessutom ibland tänker på de bland en del bland mina polare från den tiden som själva gått under på grund av sitt drogmissbruk och inte längre finns kvar i livet, då har jag svårt för att uppbringa nån slags glädje inombords över att det gick så mycket bättre för mig, åtminstone i det avseendet.

På sin höjd kan jag känna mig lättad, men inte mycket mer än så. Det räcker för mig.

Vad är en mänsklig rättighet?


Det var nästan så att jag blev full av skratt när jag häromdan läste FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna gällande var och ens rätt till arbete. Precis som det vore den mest självklara sak i världen och som inte lämnar några som helst spår av frågetecken efter sig och som en vacker dag raderas ut till visa sig till att bli till någon helt annan verklighet än den som är och den jag lever i och som är min vardag.

Men kanske är det som så att dess definition till det här inte fullt så tydlig till att man ska få adekvat betydelse vad som i det här sammanhanget verkligen avses med det?

Men om det med detta avses och menas på att man nånstans har en anställning hos en viss arbetsgivare och som man därifrån lyfter sin lön i slutet av varje månad, detta förutsatt att man inte är anställd som en slav och som utför olika slags arbetsuppgifter som inte står i proporttion till vad man tjänar, så lika fullt är det ett arbete man har som man går till varje dag, oavsett om man i nått U-land tillverkar kläder åt H&M, eller om man jobbar på en fabrik eller har annan typ av sysselsättning där man surt förvärvar sina pengar till sitt uppehälle med allt vad det nu innebär som ska gå till olika livsuppehållande utgifter och andra nödvändiga omkostnader.

Så frågan är om det då är så självklart som det hela vill ge ett sken av att ge till att det är en mänsklig rättighet för en envar att ha ett arbete?

Själv har jag varit arbetslös under så lång tid, närmare bestämt i 7 år, att alla eventuella tankar kring att det en dag skulle vända för mig och att jag åter skulle finna en väg tillbaks på arbetsmarknaden igen, det är inget annat än att betrakta som en utopi, nått ouppnåeligt mål som med största sannolikhet aldrig kommer att inträffa.