Du som nån gång har tröttnat på staden där du bor


Kommer säkert att känna igen ett och annat som jag har tänkt dela med mig av i det här inlägget.

För några år sen hade Expressen utlyst en tävling om vilken som är Sveriges tråkigaste stad. Och om jag inte helt misstar mig så var det här något man under några år återkom till,  där läsarna skulle utse vilken som var Sveriges tråkigaste stad.

Själv har jag sen efter det att jag tidigt 80-tal flyttade från Göteborg bott på olika platser runt om i vårt land. Ibland har jag haft och fått glädjen att lära känna fantastiskt fina och älskvärda människor och som jag hade kontakt med även under en period sen efter det att jag flyttade därifrån, men så småningom rann det hela ut i sanden.

Själv betraktar jag mig som en öppen person och som tycker det är lika fantastiskt varje gång det händer när man får lära känna och stifta bekantskap med människor man nyss har lärt känna. Det betyder dock inte att, ”bara” för att jag egentligen inte är främmande för vem som helst och inte är allmänt misstänksam mot ständigt nya intryck och nya influenser, så får jag per automatik ett leende tillbaks. Glöm det.

Och visst har det många hänt att jag självkritiskt har frågat mig själv vad det är för fel på mig, vad gör jag för fel,etc, som inte efter det jag snart har bott där jag nu bor, det vill säga i 30 år, nästa år, och fortfarande finns det ingen som jag kan kalla som vore det en nära vän, nån som jag kan plinga till och fråga om han är intresserad över att ta en fika nånstans på stan, eller hitta på nån annan kul grej att göra tillsammans med. En sån person finns det bara en i mitt liv, och han bor inte här, han bor i Göteborg. Svårt med spontana och oanmälda besök då.

Men jag har slutat att klandra mig själv för det här vid det här laget. Varför dunka huvudet sönder och samman över att man känner sig  frustrerad över något som man ändå inte kan ändra och rå på?

Och kanske är det som så att det är det priset man får betala över att man en gång i tiden bosatte sig i en liten svensk småstad, där man vare sig har anknytning till, till vare sig släkt eller nån man känner?

Men visst har det många hänt att jag har känt att, nu ger jag upp det här och drar vidare till nästa place och stad.

Just Vetlanda, som den här stan heter där vi bor, är svåröverträffad när det gäller folket som bor här, som i största allmänhet ger intryck av att vara både skitsura, tråkiga, och bittra individer på en och samma gång. Sällan man ser nån som är på ett glatt humör i den här stan. Nej, sur och introvert är det som gäller här.

Och kanske är det som så att den här småstaden inte utmärker sig så mycket annorlunda på tråkighets-skalan än i jämförelse med och mot vilken annan svensk småstad som helst? Kanske är det likadant överallt, vart man än kommer?

Nä, bonnläppar är vad dom är.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s