Jonas Gardell lämnar Twitter, och jag förstår honom.

En gång i tiden sågs Twitter som en spännande demokratisk kommunikationskanal.

Jonas Gardell tar farväl av en plattform som i Trumptider har tagits över av extremister, robotar och fejkkonton.

Jonas Gardell har aldrig varit nån av mina största favoriter inom det gebit han håller på med och är verksam i. Men det hindrar mig inte för den skull att jag ibland lyssnar till vad det är han säger och det han vill lyfta fram i de ställningstagande han emellanåt vill lyfta fram i samhällsdebatten.

När det gäller vårt förhållande till kändisar så verkar precis som att dom måste stå ut med att ta mot vilken skit och smörja som helst från folk som dom knappast hade bjudit in i sina hem och som kastar sig över dom som vore dom ett lovligt byte och som man kan behandla precis hur som helst efter eget godtycke.

Jonas Gardell, har idag skrivit ett mycket bra och intressant inlägg i Expressen. Vänd Twitter ryggen. Här ett citat från det inlägget.

Genom vår blotta närvaro här föder vi de destruktiva krafterna. Med våra konton och vårt twittrande, vare sig det är som komiker, artister, journalister, debattörer, politiker eller privatpersoner, gör vi det attraktivt att vara på Twitter.

Inte vet jag hur många som skulle avstå från Twitter bara för att jag gör det, men det är faktiskt värt ett försök. För att bara fortsätta som att allt är som det ska är inte ett alternativ.

Om de anständiga försvinner finns bara de oanständiga kvar.

Då blir Twitter bara ett Flashback eller Avpixlat bland andra.

Gardells analys av Twitter som en kommunikationskanal är både knivskarp och mycket träffsäker på en och samma gång och som jag därför hoppas nu får avsedd verkan, vilket inte nödvändigtsvis behöver innebära att var man följer Gardell i spåren och slår in på samma spår och gör ett avslut för sin medverkan på Twitter.

Men vad som är så viktigt nu är att vi tänker till, använder oss av det förnuft vi har, och får det här till att fungera på det sätt det kan fungera och inte ger efter för den sämre, den destruktiva sidan av oss själva och inte göder det hat som redan finns, utan visar på att det finns en framkomlig väg  mitt upp i allt det här.

Men om jag ska va ärlig är jag skeptisk till att Twitter och det samtalsklimat som allt som ofta råder där kommer att bli så mycket bättre till vad det idag har utvecklats till att bli

.https://www.expressen.se/kultur/jonas-gardell/hejda-twitter-jag-vill-inte-langre-mata-ditt-monster/

 

Annonser

Typisk göteborgshumor

Om livet var som en kristallvas.

Från det att man tagit sina första staplande steg ut i den världen och det är meningen man skall klara sig på egen hand, utan att vare sig mamma eller pappa finns som hjälper och stöttar en när man har ramlat och slagit sig på alla de blindskär som finns runt omkring  en och som ständigt vill påpeka för oss att hur mycket vi än försöker undvika att saker och ting går sönder i våra liv, både till det yttre men även till det inre, så handlar livet i mångt och mycket om, ner och sen upp igen.

Man skall aldrig förvänta sig för mycket av andra människor. I princip bör man över huvud taget inte förvänta sig något alls av, så många människor omkring mig utan vare sig mening eller mål. 

Ändå händer det oundvikliga, och som dom flesta av oss nån gång råkar utför i livet. Vi blir besvikna på andra människor. Och så långt inget konstigt med det, det ingår ju så att säga i paketet. Själv har jag hela ”ryggsäcken” full av upplevelser hämtade direkt från verkliga livet där förväntningar jag haft inför kommande möten med människor inte gick eller blev riktigt så som  jag hade tänkt mig att det skulle bli, och som sen förde med sig att jag blev besviken.  Ibland mer än det.

Och när nånting händer som på minsta sätt påminner om vad man tidigare har varit med och gått i genom, så gör sig allt det som man trodde man hade glömt åter påmint. Och det gör ont!

Det finns bra ordspråk, och så finns det ordspråk som borde ha stannats innan det  hann komma uu ur mun. Som det här. Det som inte dödar det härdar. 

Vad är meningen med det så säg? Att allt det som inte tar kål på oss, det gör det i ställer med oss att vi får och mer lättare att härda ut nästa gång vi åker på en propp? Slutsatsen och kardemumman av det betyder alltså sålunda att, genom svåra prövningar, genom att ha vandrat i dödsskuggans dal, genom svåra slags lidande, så blir vi av en frukt av det när vi har tagit oss i genom det, starkare? Och på så vis är vi mer tåliga när livet går bananas med oss längre fram i livet?

Det finns säkert dom som kan vittna om att de genom de svårigheter de gått i genom i livet så har de gjort dom betydligt starkare mot hurdana de var som individer innan allt helvete brakade samman i deras liv. Det  betvivlar jag inte dess sanningshalt av.

Men oavsett vad som händer och vad vi får gå i genom för olika slags prövningar, så är och råder ingen som helst tvekan  om att det som har hänt, det tar vi med oss i det i vår vidare färd genom livet, både det onda, men också det goda som livet har haft sitt att bjuda oss på.