När uppgivenheten har tagit struptag om ens hals


Om det som menas med att när man känner sig uppgiven är synonymt med att man samtidigt kan känna sig deprimerad, så råder det hur som helst ingen som tvekan om att de är nära bekanta med varann.

Just den där känslan av att känna sig gastkramad av en sådan uppgivenhet och allt som tynger ner en så kraftigt i skoskaften, att den enda raka utväg som jag själv många gånget har tampats och fått kämpa emot, det vill säga att på största möjliga smärtlindraste sätt hitta en utväg så man kommer från hela den här  skiten och det här jordelivet, det är något som inte alltid har varit så lätt att stå emot den frestelsen.

Men efter det att min frus son tog livet av sig för drygt 10 år sen och som förlamade henne i chock och drog ner henne i den mest djupaste förtvivlan en Mor kan känna och uppleva som har varit med om denna så traumatiska och fruktansvärda upplevelse, så gav jag henne mitt ord på att aldrig, aldrig någonsin ska hon få vara med om att uppleva samma sak en gång till i sitt liv.

Det har jag gått ed på!

Men när uppgivenheten har tagit så kraftfullt tag om ens hals att man knappt kan andas och få luft och det känns som man håller på att sprängas i tusen bitar, då påminner jag mig själv om det som hände för 10 år sen.

Annonser