Om att älska sin nästa som sig själv

Ann Heberlein skrev för inte allt för så länge sen en gästkrönika i G-P där hon skriver om att först sätta värde på sin familj och de som finns närmast omkring en, innan man ger sig ut för att rädda världen.

Och även fast det finns dom som är av annan mening och en helt annan åsikt, så tycker jag nog ändå att hon har sina poänger med det hon vill lyfta fram i den artikeln. Som t.ex det här.

Rädda gärna världen, men se till att ta hand om det som är ditt största ansvar först. Ta hand om dina barn, dina föräldrar, din partner och dina vänner. Få dem att känna sig exakt så älskade och betydelsefulla som de är. Det är vad en människa som är god på riktigt gör.

Efter att ha läst om vad hon har skrivit om i tidigare inlägg har jag svårt för att se som en del menar på att hon gör och gör sig skyldig till, att hon delar upp världen i dom och vi och som därför sätter nån slags avgränsade gräns mellan de som bör få all tänkbart stöd och hjälp som har sökt asyl i vårt land och de som finns oss närmast till hands.

Att därför slå fast och som Michael Grenholm är inne på sin blogg att, Ann Heberlein, har fel om godheten, är inte bara som jag ser det missriktad kritik, utan även tycker jag att det är olyckligt när man uttrycker sig på det bestämda viset. Läs gärna vad M G själv skriver här.

https://helapingsten.com/2018/01/10/ann-heberlein-har-fel-om-godheten/

Annonser