I december 2017 kom det en mycket oroväckande rapport från SCB om den lärarbrist som nu tycks vara helt utan kontroll i ett allt mer skenande tempo inför framtiden.
På lärarförbundets hemsida skriver man följande fakta
SCB presenterar idag siffror som visar att 2035 kommer vi i Sverige att sakna 79 000 lärare. Lärarbristen är en helt avgörande fråga för vårt samhälle. Den kan ingen politiker blunda för.
Det här är något som därför borde vara högsta prioriet för våra folkvalda att inte bara inse hur oroande det här är, inte minst för kommande generationer skull, utan också att man nu visar handlingskraft och duglighet till det som som har blivit valda till att göra och därför sätter in konkreta åtgärder snarast möjligt åt en skola som i det närmaste befinner sig i fritt fall. Det kan omöjligt ligga i någons politiker intresse att passivt inget göra åt det här problemet, allt medans hela skolväsendet går sin undergång till mötes.
Samtidigt kan man fråga sig om det som nu händer inte i själva verket är en direkt konsekvens av skolans förfall, fast på ett annat sätt. Så här skriver en lärare på Twitter om sin arbetsmiljö. Lägg märke till hans förtvivlan bakom sina ord.
Marcus Larsson Retweetade
Senast jag tillrättavisade stökig elev hotades jag om att bli anmäld, av förälder. Utöver det blir jag då och då anklagad för att vara ”dum i huvudet”, ”en horunge”, samt ”bögjävel” när jag strävar efter ordning och reda. Men, det är ju mitt fel!
Och här ytterliagre en röst.
Jag fick säga till 13 gånger om mobiltelefoner på lektionen idag. 13 gånger blev alltså genomgång/arbete/diskussion avbruten. 13 gånger tappade elever fokus från det som lektionen handlade om. 13 gånger blev jag irriterad i onödan.