Hur kunde det bli genant säga man är kristen?


I en artikel publicerad i Dagen den 26 december 2017, stod det följande att läsa. här med de inledande raderna.

En av Sveriges Televisions toppnyheter under julhelgen var att förklara varför många kristna döljer sin tro i det svenska samhället i dag.

Men vad som fick mig att höja lite extra förvånat på ögonbrynen när jag läste den artikeln var det, David Thurfjell säger att det för kyrkligt aktiva kristna är genant att säga man är kristen.  Jag hade alltså inte reagerat och tyckt det var nåt konstigt om det i stället hade rört sig om kristna som sällan går till kyrkan och som därför känner sig obekväma med att vistas i den miljön och fira gudstjänst tillsammans med övriga som har det gemensamt man bekänner sig till den kristna tron. Men detta handlar om något helt annat och som vi därför bör sätta rätt fokus på.

Jag är uppriktigt sagt riktigt förvånad och inte så lite förbryllad över att det har varit så tyst, inte minst inom kristen media och andra kristna sammanhang sedan det här skrevs och publicerades i Dagen. Och varför det är så tyst och som det har varit på bland annat övriga kristna bloggar och övrig kristenhet  om det här, det gör att det känns svårt utan att man inte kan anta det här har bemötts av kristenheten som vore det en icke-fråga, något som man inte tycks vill kännas vid eller ens vill samtala om är det kanske mest starkaste intryck man får med tanke på det ointresse i kristna kretsar som har varit och som säkert fortfarande är kring det här.

Onekligen ställs frågan därför  på sin spets.  Vem och vilka är det i faktisk mening som har svårt med att sticka under stol med att man är kristen och tycka det vara genant att liksom skäms för att vara kristen? Mer än de som regelbundet är aktiva kyrkobesökare alltså. Och då syftar jag inte enbart till de som troget sliter och nöter på sina bestämda platser i kyrksalen och som man har gjort år ut och år in enligt följandet av alla paragrafers riter och tradition. Nej, det är inte dem jag syftar på i första hand utan om några helt andra. Det andliga ledarskapet och deras ansvar för sina församlingsmedlemmar.

På frågan. Men hur kunde det bli så att det uppfattas som skamfyllt att vara kristen i Sverige i dag? Finns det säkert en och annan förklaring på varför det är och hur det har kommit sig att det har kunnat bli på det viset. David Thurfjell analys och den förklaring han ger,kan man inte bortse från som att det inte skulle va sant det han påpekar och vill visa på. Men frågan är om det räcker och som därför håller och täcker in alla tänkbara teorier till att till att börja med få en rätt insikt om vad det här handlar om och vad som eftertryckligen bör åtgärdas för att förstå och så komma till rätta med hela den här problematiken i våra kristna församlingar? Jag tror man behöver gräva djupare än så

Avrundar det här inlägget med orden från Romarbrevet 1:16

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken.

http://www.dagen.se/nyheter/david-thurfjell-i-svt-manga-kristna-tycker-tron-ar-pinsam-1.1076052

 

 

 

Annonser

Tänk om man hade gått miste om nånting? Mina tankar inför det nya året.


Om jag skulle stänga av mina konton på Twitter och Facebook, riskerar jag då att gå miste om nåt som annars hade varit värt sitt pris att veta och ta del av? Det som skulle kunna vara tänkbart att jag i så fall gick miste om skulle delvis handla om att jag inte höll mig direkt novis om vad det är som händer i världen, och kanske hade jag då missat nåt väsentligt att ta del av? Vem vet?

Men när det gäller och kommer till vad som t.ex skrivs om på Twitter, så för det första ligger det inte alltid i fas med vad som verkligen är sant vad som där skrivs, utifrån något som har hänt i vår värld, och som sen den samlade expertisen på Twitter ska försöka ge nån slags förklaring på utifrån sin subjektiva verklighetsuppfattning. Nu säger och dristar jag mig inte till att påstå att allt är negativt och skräp med vad som både skrivs och kommenteras där, för om det nu inte hade varit så då hade jag i så fall lagt ner den verksamheten fortare än kvickt.

Vad man däremot måste se upp med och vara på sin vakt över, när det gäller den här typen av social media är när det sprids rykten till höger och vänster, så kallade fake news, och som en del har för vana att göra till att få folk att tro på något som över huvud taget inte ligger i närheten av att vara sant som om det vore sant och anses värt att sprida vidare världen över. Men det fenomenet, eller vad man ska kalla det för, är inget som på nått sätt är unikt för Twitter och att det då och då händer och tar sig uttryck på allehanda sätt just där.

Det här är naturligtvis ett jätteproblem, inte minst på längre sikt när man hanterar sanningen på ett både godtyckligt och ovarsamt sätt,men så är det också något vi får leva med, oavsett om vi vill det eller ej.

Men som sagt. Tänk om man hade gått miste om nånting?