Helt apropå, en kristen blogg?

Sen efter det att jag i september 2017 startade den här bloggen har jag hela tiden eftersträvat i mitt skrivande att inte hålla mig till en fast och bestämd nisch utan några som helst fasta och bestämda ramar. Därför har det också, allt som ofta sett ut och tagit sig uttryck som det har gjort på den här bloggen

Men inför det här nya året känns det som att jag nu vill styra upp mitt skrivande och mer sätta fokus på kristen tro, vad det innebär att leva fullt ut som kristen, och om vad som händer i den kristna världen globalt sett. Och inte minst ge en och annan reflektion utifrån Skriftens Ord.

Min förhoppning är därför att jag i ochgenom mina texter här framöver ska få lyfta fram det här så att det väcker ett genuint intresse för vad kristen handlar om, och vad det hela går ut på. Och att fler gärna ställer upp till att diskutera de här spörsmålen med ömsesidig respekt gentemot varandra. Då kan det utvecka sig till att bli nåt riktigt bra och intressant av det här. Det är min förhoppning.

Annonser

Årets första invägning.

Det var ingen rolig historia att se vad och vilken vikt vågade visade på när jag ställde mig på den tidigare idag. Riktigt dyster läsning faktiskt!

Men kanske är det som så att nått drastiskt måste först inträffa innan man på allvar får upp ögonen för vad det är man har hållit på med och som gjort att jag nu väger så mycket som jag gör idag och att jag därför snarligen  kommer till insikt om vad det som behöver göras åt mitt viktproblem.

Hela 127,6 kg visade vågen på, vilket i klartext innebär att jag i dagsläget ligger på en nivå mer än 40 kg som är min matchvikt. Det är knappt jag själv fattar vad det är jag egentligen har ställt till med.  Och visst har jag börjat känna av nu att jag inte mår så vidare prima längre, vilket är en direkt konsekvens på grund av min övervikt och som jag nu ser följderna av.

Men förhoppningsvis vänder det nu, åt rätt håll.

Sommaren 1977 – När punken kom till stan.

Det var då som punken kom till Sverige och som spred sig snabbt över landet.

Ovanstående ord var ett citat, hämtat ur tredje och avslutade delen av programserien som sändes på Svt med rubriken: Eran – Punk i tre delar.

Själv befann jag mig då i tonårsåldern med allt vad det innebar av att vara ung och bosatt i en förort till Göteborg, närmare bestämt i Angered.

1977 var ett minst sagt omtumlande år på många sätt. Själv hade jag flyttat in i min första lägenhet det året och som bestod av 2 rum och kokvrå. Jag har för mig att hyran låg omkring på 600/700 :- i månaden, inte så mycket om man jämför med vad och hur mycket det idag kostar, men så är också penning värdet idag ett helt annat och som inte går att jämföra med den tidens växelkurs.  Minns att det var mycket strul, fester som spårade ur och ständigt var lägenheten fullt av de som gärna kom för att få sig en bit mat, kylskåpet och skafferiet tycktes som det var, var och ens personliga egendom till att inskaffa sig förnödenheter. Eller så var det av helt andra anledningar mitt hem invaderades av folk,samt i dess släptåg.

Man behövde aldrig känna sig ensam om man säger så. Sen är det ju som så att även om man ständigt och jämt är omgiven av folk, kompisars kompisar och deras tjejer, plus alla andra som man inte kände som fanns där, så stod inte det som nån slags garant för att man för den skull inte alltid kände sig ensam. För om sanningen skall fram så blev man nog  mer oftast  uttnyttjad och behandlad efter vad och hur mycket en del tyckte de kunde suga ur en och skaffa sig fördelar av,  än motsvarande  de som var ens sanna och äkta polare och hur de betedde sig.

Jag har nu tittat på den här så omtalade dokumentären som gick på Tv i tre delar. På många sätt var det rätt intressant att titta på ett program som det här och som handlade om så mycket mer än när punken fick sitt genombrott i vårt land. Några av de saker man försöker ge sig på att belysa i programmet var den förortsproblematik, vilket var och blev ett direkt resultat av miljonprogrammet där betongförorter växte fram som svampar ur marken runt om i vårt land.

Problemet med en sån här Tv-dokumentär, som för övrigt är av skiftande kvalité är när man stigmatiserar en hel ungdomsgeneration på det sätt som görs och framförs i den. Visst fanns det problem av olika art. Visst fanns det de ungdomar som mitt i bland oss kände sig både svikna och bedragna av en vuxenvärld som inte alltid själva var vuxen och mogen till att ta hand om en hel familj och som därför inte kunde axla det ansvaret på det sätt som förväntades av dom till att göra.

Och visst fanns det dom som kände sig både desillusionerade och utan någon större  tro på framtiden målades den därför upp i mörk kulör. Själv minns jag tydligt vilka effekter det fick och vad det förde med sig av krismedvetande i samband med att den stora varvskrisen slog till på fullt allvar runt -77. Det var och kändes helt surrealistiskt, det som hände då. Ena dan kunde man läsa i tidningen om hur de stora varven, Götaverken, m fl, lockade ungdomar till sig med betald utbildning och andra lockbeten, för att snart läsa om alla de uppsägningar och varsel som ägde rum inom varvsindustrin.

Så på många sätt var det en tid som inte lockade till att se vidare ljust på framtiden. Men allt var inte nattsvart, som man vill få det till att framstå helt sanningsbaserat, utan några större perspektiv och bredare analys om samhällsklimatet som det var och då kunde ta sig uttryck.

Det var mitt upp i all och hela den här röran och smått kaotiska samhället  som punkmusiken fick sitt genombrott.  Och plötsligt fanns det de som fick utrymme och ge full hals åt all frustration och ilska som fanns inombords genom den musiken, som stundom var helt i avsaknad av taktfast rytm och vissa fall där man inte ens visste var ett rätt ackord vad för nåt till att  hantera strängarna och slaginstrumenten på rätt sätt ,ändå tilltalade det en del till att digga med. Däremot band som Ramones och The Clash, lyssnade man till ibland. De kunde onekligen sin sak.

Själv, liksom de flesta av mina kompisar lyssande jag helst och ofta till något helt annat och som jag kände gav mig nått än till nån slags knepig konstart av musik som man aldrig riktigt förstod sig på. Särskilt inte musiken.  När det sen gällde de som hade ett behov av att på olika sätt utmärka sig, både genom sin klädsel och frisyr, så tog man sällan någon större notis om dom, detta av den enkla anledningen skull att själva kände vi att vi hade inget behov av klä oss, eller se ut på ett speciellt vis för att vi skulle märkas och dra uppmärksamheten till oss.

Men ändå hade vi mycket som var gemensamt. Vi tillhörde trots allt samma klass.

Det var också en sommar innehöll allt plus lite till vad som är värt att minnas och komma ihåg från den tid i  mitt liv när man hade som allra mest kul och där varje ny dag alltid överträffade sig själv mot den dag som var igår och vad som då hände. för slags upptåg.